Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1869, sida 2

H ARS UTRIKES. FRANKRIKE. Budgetförhandlingarne går undan i flygande fläng, emedan de deputerade längta till sina hemorter, för att arbeta på sitt återväljande. Flera intressanta interpellationer hafva emellertid egt rum, hvarom telegrafen delvis redan lemnat oss underrättelse. Jules Favre begärde upplysningar om Frankrikes förhållanden till Tunis, till Tyskland, till Orienten och till Rom. Angående Tyskland yttrade ban sin förvåning öfver, att regeringen med så stor ängslan afhållit sig från att offentliggöra ett enda diplomatiskt aktstycke rörande förhållandet till Preussen. Det skulle dock vara felaktigt att tro, att franska regeringen kunde förhindra offentliggörandet af akistycken, som upplyste det diplomatiska förhållandet emellan Berlin och Paris. Af de dokumenter, han sjelf samlat, hade han fått det intryck, att kabinettet i Berlin uppriktigt eftersträfvade att upprätthålla freden. Dermed ville han dock ingalunda säga, att icke kabinettet i Berlin fullföljde sina egna syften och att dessa syften icke hafva den karakter, som tillskrifves dem. Men man kan godt påstå, att kabinettet i Berlin icke söker någon strid och att det under nuvarande förhållanden sannolikt icke heller skall göra det. Häraf, drog han den slutsats, att franska kabinettet bör gå ett steg vidare än att försäkra om sin kärlek till freden; det borde företaga en verklig afväpning. Härpå svarade utrikesministern Lavalette: IIr Jules Favre är oroad genom den tystnad, som de diplomatiska dokumenterna iakttaga rörande de tyska angelägenheterna. Denna tystnad förklarar sig icke genom ett öfvermått af försigtighet, såsom hr Jules Favre tror, utan af den enkla grunden, att vi ej fört några speciella underhandlingar med de tyska staterna, och af den återhållsamhet, som hr Jules Favre förebrår oss, när ban uttalar den fruktan, att Frankrike ej i tillräcklig grad användt alla verksamma medel för att ernå en öfverenskommelse. Vär hållning bevisar just vår uppriktiga önskan att bibehålla de goda förhållanden, som bestå emellan de begge länderna, i det vi afhålla oss från hvarje inblandning i de rent tyska angelägenheterna. (Bifall.) Politiska förändringar af sådan betydenhet, som de i Tyskland sedan 3:ne år förefallna, utföras icke utan att lemna efter sig djupa spår, utan att ett bakslag i lång tid gör sig kännbart. Emellan instörtandet af en genom en gammal tradition helgad sakernas ordning och den dag, då det system, som ersätter densamma, inträder i det politiska lifvets vanor, gifs det alltid en mera eller mindre långvarig, mera eller mindre besvärlig mellantid, uppiylld af motsatta sträfvanden, af stridiga intressen, af ömtåliga och mången gång smärtsamma situationer och uppenbart missnöje. yskland befinner sig i en sådan öfvergångsperiod, och detta är för oss ett motiv att undvika hvarje steg, hvilket kunde utläggas som en inblandning i frågor, hvilka icke direkt angå oss. Vi hafva gjort oss det till en pligt, att icke röra på några ömtåliga strängar, och blott grundade orsaker skulle kunna föranleda oss att lemna denna ställning (mycket godt! mycket godt!). Nu är ingenting sådant förhanden, som skulle kunna låta oss förutse dylika eventualiteter. Nordtyska förbundet fortfar att organisera sig, sydstaterna hafva anslutit sig till denna rörelse inom gränserna för deras nationella sträfvanden och intressen, som skiljas derifrån genom känslan af deras autonomi och deras privatbehof. Vi hafva under ingen förevänning att ingripa i denna dubbla rörelse, som ostördt fortgår på andra sidan Rhen. Vi hafva icke vadt den och det var ej heller vår sak att väcka den. Blow i det fall att denna rörelse öfverskrider sina behöriga gränser och kränker våra rättigheter, skulle vår belägenhet i detta hänseende finna sig förändrad. (Mycket godt!) Men uppfyllda af aktning för andras rättigheter, hafva vi ingen orsak att frukta, att våra icke äfven skola respekteras. . I slutet af sitt tal yttrade sig Lavalette om den allmänna politiska ställningen i Europa, och hans ord lyda på följande sätt: Jag tror mig hafva ådagalagt, att våra förhållanden äro goda och att jag har rätt att säga, att treden, föremålet för alla våra önskningar, icke botas eller synes osäker. (Mycket godt!) Vi skola a AN a a —