Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1869, sida 2

a den gamle en tillflykt i sitt hus och i sköteb af sin samilj under de så äterstående är, som enligt hans tanke ännu kunde vara honom förunnade. Ått säckpiparen skulle öfverlefva honom, kunde han då ingalunda ana. Är hade förflutit. Barn hade växt upp, sulh-äxta menniskor hade åldrats och sjunkit i grafven. Men tiden tycktes spårlöst gå förbi säckpiparen; endast hans anletsdrag stelnade ännu mera likt en kullfallen stam, som genom försteningsprocessen skall bevaras åt efterverlden. Äfven han, som redan bar mer än ett århundrade på sina föga böjda axlar, tycktes vara bestämd att se slägte efter slägte passera sig förbi. Umgänget med säckpiparen hade tyvärr beredt Mac Ivor och hans maka många ledsamma stunder. Den gamle underlät nemligen icke, sedan han fått den säkra underrå ättelsen om den unge i död, att i vilda verser och tim förkunna hans återuppträdande bland de lefvande. Man fördrog emellertid med tålamod dylika utbrott af en föråldrad, sjuklig fantasi, desto mera som långe Rob, så kallade man vanligen säckpiparen, sjelf plågade sig icke mind samma bestämdhet Mac Leary skulle de faders öde, det vil död. Af sådana skäl til Mac Ivors anbud a ningar efter hans un Han ville, som k lära känna hans honom bekymmer til re, emedan han med påstod, att den siste la sin faders och farsäga dö en våldsam lbakavisade han alltid t låta anställa forskge anförvandt. han uttryckte sig, ej ödssätt; det beredde lräckligt, att den siste