Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 3

(Insändt. Inom vårt presterskap torde finnas cen och annan som anscr kyrkosången utgöra den minst vå sendtliga del af gudstjensten. Att de sjelfva, ehuru kanske ofrivilligt, gifvit anledning till en dylik förmodan är, tyvärr, alltför sannt. Enligt vår uppfattning af kyrkosången, torde dess högre betydelse vara den att från sinnet aflägsna tanken på allt jordiskt, att vederqvicka och upplifva den efter veckans arbete och bekymmer nedtryckta menniskoanden samt förbereda densamma till den stora uppbyggelse, den af predikantens föredrag väntar. Medvetna om den motsatta verkan deras föredrag alltför ofta hatva (vi tala ej om de ly sande undantagen), tyckas de ej heller dela vär åsigt om kyrkosångens stora ändamål. Huru ofta nödgas man icke höra den vid altaret tjenstförrättande presten genom sin högst omusikaliska messning taga steget öfver den farliga gränsen mellan det sublima och det löjliga? Vi kunna ej erinra oss attkyrkolagen bestämdt söreskrifver, det vålsignelseorden från altaret skola af tjenstförrättande prest framsjungas. Öivertygade om den frihet vår svenska ritual i sådant fall erbjuder vårt presterskap, kunna vi ej annat än förundra oss öfver det godtyckliga sått, hvarmed de begagna sig af densamma. Den prestman, som ej eger ,röst samt ej heller är i besittning af så ringa naturligt gehör att han kan urskilja om organisten slår an i dur eller moll, har enligt vårt förmenande att a: sålla sig från all messning. Äfven tige kan, då han hör en hes röst, ande dissonanser, sjunga orden ,.Herren vare med eder-, icke undgå att störas af den tarke, att presten handlat riktigare, om han framsagt orden och afstått från en fåfäng äflan att gälla som sångare. Ios de flesta menniskor, äfven de frommaste, finnes en känsla för det löjliga, och man bör väl undvika att anslå denna känsla framtör allt i den högtidliga andaktens stund. Vi anse det således icke opåkalladt om vi afråda de prestmän, hvilka naturen ej utrustat med sångens gåfva, att vilja lysa med en talang, som de ej ega, ty det är ej alltid fallet att messröst åtföljer mess-skjertan. Och om de ej ega den förtjensten att kunna messa folk i kyrkan, så böra de åtminstone taga sig till vara för att messa folk ur kyrkan. Församlingen eger ock rätt att af sitt presterskap fordra något, då det af den fordrar så mycket. fr