Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 2

vi, ännu oberörda af ödets grymma hand, endast kände lifvets skönaste sidor. Hur länge sedan är det, Gabriele, som vi till vårt tidsfördrif kommo öfverens att narra kusin Theodor? Gabriele skrattade, ehuru tvunget, medan Rosa ängsligt betraktade Fortis. Båda kände att samtalet hade kommit in på ett farligt område. Fortis sökte äfven att visa en glädtig min. — Skada att jag ej var nog lycklig att få se den stackars kusinen, då du gaf honom den öfverraskande upplysningen, sade han tankspridd, — i alla fall har ditt lilla skämt ej bidragit till att minska hans hat till mig — Härvid afbröt han sig hastigt, och, likasom för att undertycka sina vildt upprörda känslor, omfattade han krampaktigt ryggstödet på stolen, bakom hvilken han hade ställt sig. — Gabriele, utbrast han, hvarvid hans dystra blickar sökte den nu mot honom ångestfullt blickande flickan, — Gabriele, om du då hade kännt hvad som numera ej är någon hemlighet för dig, då skulle du ha aktat dig för ett skämt, öfver hvilket du nu säkert rodnar. — Jag förstår dig inte, Fortis, svarade Gabriele stammande. — Gabriele von Hainfeld, och Fortis — Fortis Ingen! hånade den unge mannen — — För Guds skull, bad Rosa, — o, Fortis, förbittra ej de sista minuter, som ännu tillhöra oss. Men straxt derefter gick äfven Gabriele fram till Fortis och fattade hans hand. — Se mig rakt i ögonen, sade hon och en brännande rodnad betäckte hennes vack