Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 2

jag vakthafvande officern; han läste ett bref och märkte mig icke. Soldaterna i vakten syntes förvånade öfver min drägt, isynnerhet trumslagaren, som flera gånger vände sig om. Emellertid öppnade ordanansen porten, och jag befann mig utom fästningen; der mötte jag två arbetare, hvilka gingo mig till mötes och betraktade mig uppmärksamt. Jag sökte på nytt dölja mig med brädan, men de tycktes vara så nyfikna, att jag trodde mig icke kunna undvika dem, då den ene utropade: Ack, det är Berthoud! En gång kommen ur fästningen, gick jag raskt vägen fram mot S:t Quentien. Kort derefter kom Karl, hvilken aftonen förut hyrt en vagn för sig, och vi hunno till sistnämnde stad. Jag gick till fots genom staden, sedan jag aflagt min blus. Karl hade förskaffat sig en postvagn under förevändning af en resa till ambrai; vi kommo lyckligt till Valenciennes, der jag gick på jernvägen. Jag hade förskaffat mig ett belgiskt pass, men man affordrade mig aldrig detta. Under denna tid qvarstannade den alltid så tillgisne Conneau i fängelset och inbillade väktarne, att jag var sjuk, allt för att lemna mig tid att hinna gränsen. Jag hoppas, att han icke blifvit missbandlad; Ni kan lätt förstå, huru stor sorg detta skulle göra mig. Men om jag, min käre herr Degeorge, erfor stor glädje, då jag befann mig utom fästningen, var jag deremot ytterst bedröfvad, då jag öfverskred gränsen. Jag skulle knappast kunnat besluta mig för att lemna Frankrike, om jag icke varit ölvertygad, att regeringen aldrig skulle gifvit mig friheten utan på nesliga vilkor. Slutligen dr ag af önskan att försöka alla medel för att trösta min far på sin ålderdom. Lef väl min käre Degeorge! Ehuru fri, är jag mycket olycklig. Mottag försäkran om min lifliga änskap, och om det står i Er makt, så försök att vara min gode Conneau nyttig. Louis Napoleon. Den af oss förut omnämnde, till Paris ankomne maharadschahn af Bengalen har med sin svit den 3 dennes blifvit officielt mottagen af utrikesministern i hans hotell. Den indiske furstens dyrbara drägt, som består af detfinaste guldbrokat ochär prydd med diamanter af utomordentlig storlek, väckte allmän beundran. ENGLAND. Om den verkan, som afskaffandet af den irländska statskyrkan skulle få på den feniska rörelsen, skrifves från London: ,,Jag har förut antydt, att ehuru statskyrkans afskaffande är Irland erbjudet som offer, skall denna åtgärd icke undanrödja, icke ens väsendtligen förminska feniernas sträfvan att lösrycka ön från förbindelsen med Storbritannien. I de irländska offentliga församlingarne har secessionisternas spräk på den sednaste tiden snarare blifvit häftigare än mildare. Ilälsten af de politiska förbrytarnes frigifvande har långtifrån gjort det intryck, som mången väntat. Denna åtgärd har tvertom blifvit använd som medel till befolkningens ytterligare uppretande, i det man framställer densamma såsom föranledd af fruktan hos den engelska regeringen. Dertill kommer, att på den sednaste tiden icke få romerskkatolska prester mer eller mindre öppet yttra sina sympatier för de feniska rörelserna. Förut har man nästan alltid dragit en skarp gräns mellan det feniska oväsendet och den irländska ultramontanismen; ja, man har t. o. m. sagt, att dessa riktningar stodo i fiendtligt förhållande till hvarandra. Detta påstående är i allmänhet en villfarelse. Det är visserligen så, att specielt de flesta af de fenier, som en längre tid uppehållit sig i Förenta Staterna och återvändt till Irland, hålla sig utom presternas stämplingar, men med massan af de irländska fenierna förhåller det sig annorlunda. Och presten sjelf, som ofta utgått från folkets lägre kretsar och i bildning knappast står högre än bonden, anser det å sin sida för en god teologisk och personlig politik att icke alltför mycket aflägsna sig från sina församlingsboers åsigter, hvad statsangeläenheter angår. Nyligen ha ganska många katolska själasörjare tillåtit sig mycket skarpa feniska yttranden i offentliga möten. För engelska regeringen kommer detta så mycket mera olägligt, som motståndarne af billen om statskyrkan naturigtvis icke skola underlåta att hänvisa dertill. Samtidigt härmed tilltaga på nytt de agrariska morden, och det lyckas nästan aldrig att gripa gerningsmännen. Detta tillstånd, som specielt i grefskapet Westmeath starkt gripit omkring sig, föranledde nyligen de dervarande domarne att hålla ett möte i Mullingar för att öfverenskomma om kraftiga åtgärder. Man beslöt att vända sig till lordståthållaren med anmodan om, att han skulle uppbjuda all sin kraft för att undanrödja den s. k. ribbonismen och i nödigt fall hos parlamentet söka en utomordentlig fullmakt för att göra slut på dessa beklagliga sociala förhållanden. Ribbonismen är ett hemligt förbund, som söker neditta — eller helt och hållet afskaffa — arrendeafgifterna. Detta förbund står emellertid icke i någon förbindelse med de politiska hemliga föreningarne, om än enskilda individer äro medlemmar af både det ena och andra förbundet. Lord Stanley har högtidligt installerats som lord-rektor för universitetet i Glasgow. I sitt tal vid installationen uttalade