Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 1

LNVTLLDURU. IIANVDÄLII8. ÄAAAAAAAAi — ji kraft — det är ju på dem hela indelning sverket hvilar — att rotoeh rusthållarn så länge de sullgjorde sinä förbindelse skulle för evärdliga tider vara befriac från utskrifningar och alla dermed samma s(hängande besvär, hvad namn de helst hafyv kanna. Kan nu beväringsskyldigheten ansos änhörlunda än såsom en ,,utskri Ining (konskription), såsom den också utryckligen kallas i den derom utfärdad I kungörelsen (,utskrifning till beväring sså lärer väl den andra parten — landsks pernas mMenigheter — ega rätt att i äm Inet höras. De omnämnda utskottsledami sterna vilja dock icke ingå i någon pröj ning af hvad som redan blifvit i denn Idel beslutadt, men de anse sig böra ut stala en varning emot att icke fortgå p sden beträdda banan, hvilket man skull ssöra, derest man sökte af den närvaran sde beväringsinrättningen bilda en ständig sormå, med ökade öfningar under fredstic samb utan säkerhet för att ieke kunna fö ras utom landets gränser. Det är af dessa med flera anförda skä nämnde ledamöter afstyrka bifall till Kgl Maj:ts proposition till såväl ,lindringar som ny beväringslag, åsigter, som fram träda 1 en sammanhängande reservation Första kammarens ledamöter hade låtit hänföra sig till det yttrande, att heldre än att man ville söka göra förändringar i indelningsverket, uti den riktning Kgl. Maj:t föreslagit, borde man upphäfva detsamma. Emot detta oförsigtiga yttrande har herr Adlersparre, som eljest anslutit sig hufvudsakligen till dessa ledamöters mötivoring, reserverat sig, anförande bland annat; att det då varit fullt konseqvent af utskottet att begära hos Kongl. Maj:t ett förslag till indelningsverkets afiösning (hvilket beslut vanns genom den förseglade sedeln, men hvaremot alla första kammarens ledamöter reserverat sig). Det märkligaste yttrandet torde dock vara grefve Ilenning Hamiltons reservation, hvari all vidare utsträckning af den närvarande bevärimgsåldern afstyrkes, med särskild hänsyn till knektekontrakterna, hvaremot föreslås en landtvärns-klass (från 26 till och med 30 år) samt derefter en landtstorm (från 31 till och med 40 års ålder). Att diskussionen om detta utskottsutlåtande, med dess många skiljaktiga meningar, uti de båda kamrarne kommer att blifva ganska liflig, kan tagas för afgjordt. I Lördagens aftonplenum förekom en kortare, men rätt betydelsefull diskussion vid behandlingen af lagutskottets utlåtande rörande en af hr Axel Dickson väckt motion, att äfven fremmande religionsbekännare skulle ega rätt att deltaga i kyrkostämmornas öfverläggningar och beslut, då de icke voro uteslutna från de fordna socknestämmorna, ehuru vid dessa behandlades enahanda frågor, som kyrkostämma nu har att handlägga. Motionären lärer, efter hvad man berättat, haft personliga skäl till sitt förslag, då han, ehuru stor godsegare och varm vän af folkundervisningen, är beröfvad att deltaga i församingens beslut rörande denna angelägenhet, lerföre att han tillhör den onge sk-episkopala kyrkan, hvars afvikelse i läran från len lutherska är, som man vet, ganska betydlig. Lagutskottet hade afstyrkt motionen på len grund, att det ena religionssam fundets nedlemmar icke böra ega rätt att inblanla sig i det andra kyrkosamfundets kyrkiga angelägenheter. Lika obilligt, yttrar tskottet, som det vore att tillägga svenka kyrkans medlemmar någon beslutandeätt i afseende å fremmande trosbekännaes församlingsangelägenheter, lika orimigt skulle det ock vara att inom den venska kyrkoförsamlingen inrymma belutanderätt åt fremmande trosbekännare. Denna sats står i full öfverensstämnelse med religionsfrihetens principer och mda, och man bör alltså taga fasta på etta utskottets yttrande och riksdagens ifall till detsamma. Men man kunde lock ej undgå att deremot invända, dels tt den svenska kyrkan icke hvilar på en ådan församlingsprincip, som den här örutsatta, dels att kyrkostämman icke afandlar bekännelsen, utan sådana saker om folkundervisningen m. m., hvarför alla rosbekännare kunna och böra vara lika ntresserade. Den svenska statskyrkoföramlingen består icke af ett antal medemmar, som förenat sig om en viss beännelse, utan af menniskor, som bo inom tt visst område, vare sig de dela församingens bekännelse eller ej, blott de icke illhöra annat religionssamfund. Tillika rinrades, att äfven icke-lutheranerna måte betala skatt både till kyrkan och skoan, hvadan de väl ock borde i dessa aneligenheter ega någon talan, hvaremot tatskyrkans ledamöter icke erlägga afäld till främmande trosbekännares kyrka ch skolor. Debatten härom var, såsom sagdt, ganka pikant och hade väl förtjenat ett idlyftigare referat än som derom ännu örekommit i hufvudstadens tidningar. Efter det öfverste Wirsens död blifvit ragt till riksdagens kännedom, har det fverlemnats åt kamrarne att afgöra, dels ruvida nytt val till fullmäktig i riks