Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1869, sida 2

son så många vetenskapens hjeltar och martyrer samt civilisationens vågbrytare utkämpat osedda strider och funnit gömda gratvar, sedan de i sin nån lyftat några flikar at den slöja, som dolde Afrikas hemlighetsfulla natur. Men nu, sedan Oliver företagit sig att granska alla de talrika samlingar, som så många resande derifrån hemfört, hafva vi hopp om, att snart af honom se uppdagade växtförhållanden, som äro af lika stor vigt för kännelomen af den nuvarande som forntida floran i dessa underbara nejder. Ett annat i samband härmed stående arbete, Plante Tinneane, har ett allttör egendomligt urprung att ej uppmärksammas. Den rika och för vetenskapliga företag nitälskande madame Tinne begaf sig nemligen för S år sedan från Holland med syster och dotter till Egypten, och hyrde i Chartum ett ångfartyg och tre skepp i afsigt att undersöka Hvita Nilens naturförhållanden. Då hinder mötte att vidare framtränga på floden och manskapet fruktade att beträda det främmande landet. begaf sig den modiga dottren Alexandrine dit, inbjöd tvenne från Abyssinien kommande tyske naturforskare att ansluta sig till expeditionen, men nödgades afstå från sia föresats att intränga i det vidunderliga Njåm-Njam-Iandet, när den ene af dessa naturforskare dukade under för mödorna och modren utandats i ett eländigt blockhus. Återkommen till Chartum förlorade hon äfven mostern, Adrienne van Cappelen, och nu måste den oförskräckta unga damen återvända till Europa, men blott för att snart ånyo ila till Afrika, der hon, beledsagad af naturforskare och talrika infödde vägvisare, afser att bestiga de höga inre bergen och uppnå centraldelarne af den stora kontinenten. Det praktverk, som under ofvannämnaa titel utgifvits och som redogör för upptäckterna under denna expedition, riktar visserligen vetenskapen med många betydelsefulla nyheter; men sitt egendomligaste värde får det dock såsom ett dyrbart monument af rikendomens häugilvenhet för vetenskapliga uppoffringar. Och vända vi oss från det heta, åldriga Afrika mot de kalla, ej för så länge sedan alldeles okänd nejderna uppe mot polen, så finna vi huru natur förhållandena äfven der blifvit oss allt noggrannare bekanta och detta icke minst genom de från vårt land utgångne skickligt ledda och kraftigt utförda expeditioner. Vi äro nu lika förtrogne med den närvarande vegetationen derstädes som med det gamla Europas, och huru der i hänsvunna tider frodades väldiga gar med rik växtlighet at den tempererade zonens karakter, äfven derom hatva vi nu genom Oswald Heers arbeten erhållit klar föreställning. Att hafvet i sitt djup hyser ett otroligt rikt djurlif veta vi, och jemräl att de enklaste växter der uppträda i massor, om hvilka man svårligen kan göra sig en noggrann föreställning. Allt sedan polarhafren började befaras har man iakttagit, att vattnet derstädes fläcktals varierar i färg från ultramarin till gräsgrönt med en dragning i svart, än djupt genomskinligt, än grumligt, så att föremål ej kunna skönjas få fot under ytan. Redan Scoresby såg detta på en rymd af nära två breddgrader och uppgifver hafsströmmarne såsom orsak härtill. Dessa fläckar, än skarpt, än otydligt begränsade, äro uppfyllda af småkräk, hvarpå den stora grönlandshyalen ensamt lefver; och detta mörka vatten sökes derföre med begärlighet af hvaltisksängarne. En mr fob. Brown har under flera resor i dessa farvatten nu funnit, att denna färg åstadkommes företrädesvis af en mycket liten växt, en alg, som han hänförer till Diatomaceernas familj och beskrifves samm nsatt såsom ett litet perlband. Han uppgifver, att det är detta lilla väsen, som utgör näring för de hafsdjur, hrarpå hvalen lefver; och då man nu känner, att en af dessa hatvets kolosser väger lika mycket som 5S elefanter eller 442 björnar, och dermed sammanställer den mikroskopiska växtens oansenlighet, så kunna vi deraf erhålla en föreställning om, hvilken mängd at dessa organismer der måtte djupt ned hvimla som annorstädes färga hela hafs yta, i oräkneliga milliarder myriader sammansatta slambildningarne vid de stora flodmynningarne och vida sandslätter, samt i molnmassor af vindarne föras öfver aslägsna trakter. En pågot mera oväntad fyndort för dylika ytterst enkla alger har Göppert funnit då han i en diamant i Berlinermuseet säger sig hafva upptäckt en liten grön organism, som han tror tillhöra ägtet Protococcus, och hvarmed han anger sina förut uttalade äsigter om diamantens uppkomst bestyrkta. Dylika undersökningar af de oansenligaste växterua och deras utveckling samt former äro också de, som mest karakterisera vår tids botanik. Också tortgår alltjemt den strid som dessa väsens urnytt lif genom Pasteurs bekanta sprung, som fick rön, att atmosferen hyser grodder till organismer, som under gynnsamma förhållanden kunna utveckla sig: och sedan man i senare åren påvisat, burn en mängd sjukdomar sanmauhinga med svampbildbingars uppkomst, har forskningen härutinnan fått tt vidsträckt fält för sina iakttagelser. Klob fann Choleradejectioner en ofantlig mängd svampbildingar (Schizomycetes) som först visade sig som taflika kroppar (Zoogloea Termo, Bacterium Ter10), men suart sönderföllo i rundare, fria eller leminhöljda, stilla eller rörliga småkroppar, hvilka nom matsmältningsorganerna ej nådde någon vilare utveckling. IIallier deremot, som utsgikvit ett törre arbete öfver Cholera contagium, påstår, att let vid ifrågavarande sjukdom förekommande vampelementet först visar sig såsom i en slemmig nassa inbäddade kärn eller sporer af många lika svampar, hvilka genom upprepad tudelning önderfalla och ökas till otaliga individer, dem han kallar Micrococci och som snart lemna sina omkhölen och stundom såsom svärmsporer lifligt svänga mkring. Då nu dessa korn hafva stor förmåga tt sönderdela animaliska ämnen, så anser Hallier lem vara orsaken till kolera. Hvrarje sådan Microoccus gror äfven inom inenniskans kropp, och ur len uppkomma särskilda svampar, som visserligen ro olika för olika sjukdomar, men blott äro olika enerationer af samma ursvamp. Då nu bland dem örekommer en, som Hallier påstår icke fritt fines hos oss men väl som parasit på Risväxten i stindien, så förklarar han dess förekomst här begad af hettan i menniskans kropp, sedan den siatiska koleran hit införts. Mot dessa antaganen har de Bary, en af dem som grundligast forkat i dessa växters aturhistoria, framställt en enomgående kritik, hvari han visar, att de sakna istan all grund emedan man mycket väl känner els huru de ifrågavarande svamparne gro och uteklas, dels vilkoren härför, samt vet att bådaera äro helt annorlunda än Ilallier uppfatiat dem; an medgifver emellertid att mellan de af Klob eskrifpa bildningarne och koleragiftet finnes ett emband, men att det ännu är oafgjordt, om de rra orsaka det senare eller tvärtom, enär de mvål stundom anträffas hos friska personer, nuru i ringare mängd; och slutligen antyder arg, hvilken likasom andra mycologer eftergjort lliers experimenter utan att komma till samma sultater, att såsom kryptogamer, hvilka sakna et gröna färgämnet, kunna dessa bildningar visligen hänföras till svamparnes klass, men att e i afseende på sättet tör sitt förökande mera ärma sig till algerna (Nostocaces) lkas ofärade parasitiska förbildningar de mö igen kunna a