frukter på olika grenar eller skott, hvilka genon ympning eller afläggare kunna förökas eller bibe hållas. Men man kan gå ännu längre, man kan s: att säga hybridisera skotten, som vore de andr: fortplantningsorganer. Sedan 1830 odlas mången stalles en Cytisus, som under namn af C. Adam är en verklig mellanbildning af Cytisus Laburnun och purpureus. den förre med de allbekanta gult: blomklasarne. Guldregnet, den sednare med purpurröda. Man ser ej allenast på samma växt grenar blandade om hvarandra med olika blad och blommor, utan stundom äfven sjelfva kronan delad itu, med ena hälften gul, andra purpurfärgad, ja stundom med ett enda kronblad eller en enda ståndare afvikande från de öfriga. Man har numera satt nästan utom allt tvifvel, att denna form uppstått derigenom, att mr Adem insatt en ymrp af C. purpureus på C. Laburnum, och på samma sätt har man frambragt mellanformer mellan törnrosor. Darwin omtalar, att en engelsk växtodlare tog 60 röda och hvita potatisknölar, skar deras knoppar itu och hopfogade sorgfälligt de tvenne olika slagen med hvarandra; och helt nyligen har Ilildebrand i Bonn gjort samma experiment; han insatte dylika ögon at hvit potatis med slät hud på en röd med skroflig hud, och fick jemte ett antal alldeles röda och alldeles hvita, några knölar, som voro alldeles mellanformer mellan dem båda, så till färg som form och yta. Darwin drager häraf den vissa slutsats, att två skilda arter kunna medelst sina cellväfnader träda i den innerligaste förening, hvaraf uppstår en produkt, som alldeles liknar dem, som genom vanlig hybridisering är åstadkommen. I sammanhang härmed framställer den snillrike naturforskaren den så kallade provisoriska hypotesen om Panginesis, hvarmed han afslutar sitt märkvärdiga arbete. IHvarje växt eller djur börjar, som bekant är, sitt mera eller mindre oberoende lif såsom en enda liten blåsa eller cell, hvaritrån utvecklas en organism af större eller mindre likhet med sitt upphof. Ett påfallande exempel hårpå erbjuder en art af slägtet Begonia, hvars skaft, blad och andra delar af örtbladet äro på tan beströdda med löst vidfästade cellulösa små roppar, af hvilka hvar och en kan under gynnsamma förbållanden frambringa en fullkomlig planta lik sin moder Man kan säga, att dessa små kroppar hafva ärft en möjlighet att så göra; och hvarje sålunda frambragt planta utbildar på samma sätt på sig myriader liknande småkroppar, begåfvade med samma egenskap att blifva till nya plantor, och detta i oändlighet. Så förde ock den första cellen, som lemnade sitt ursprung, med sig icke allenast denna fortplantningsmåjlighet, utan meddelade densamma åt alla de andra cellerna af den växt, som häraf uppstod, och så genom tallösa generationer. Till förklaringen af denna kraft eller egenskap framställer Darwin nu den tanke, att hvarje cell eller fragment af en växt eller ett djur innehåller oräkneliga atomer eller småkroppar semmul2e), af hvika han anser hvar och en har blifvit afsöndrad från moderplantans serskilda celler samt ega förmågan att mångfaldiga sig och att cirkulera genom organismen; deras blifvande utveckling förmodar han bero af deras frändskap med andra delvis utvecklade celler, alltefter som le efterträda hvarandra. Sådana småkroppar. hvilka icke komma till utveckling, kunna, tillfölj at denna hypotes, gå igenom många efter hvarundra följande generationer, hvarigenom vi kunna örklara många fall af en återvändande ärftlighet ler atavism. Ej allenast kroppens normala oraner hafva sina representativa elemeuter, af hvilka le bestå, kringspridda genom alla sina delar, utan lessas abnorma tillstånd, såsom ärftliga sjukdonar, missbildningar och dylikt finnas der såsom tundom slumrande, stundom frambrytande elenenter. Barnet innesluter grodder, som sakta och efter hvartannat utvecklas och bilda det till man, och hos den unge liksom hos den fullvuxne alstrar n del samma del för den närmaste generationen. Ivarje djur och växt kan betraktas såsom en nullhög tull af frön, af hvilka somliga gro, somga ligga slumrande under någon tid, medan an2 gå under; varelsen bär bokstasligen fröen till rstlighet inom sig. Den förmåga af alstring, som varje cell eger, bestämmer reproduktionen, förnderligheten, utvecklingen och förnyelsen af sl varje lefvande organism. Vi kunna ej med åögo; en, knappast med mikroskopet se dessa formlementer , lika litet som de yttersta vilkoren för issa smittosamma sjukdomar, ehuru vi veta att e existera; vi kunna ej fullt fatta den underbara ummansättningen af en organisk varelse; den måte betraktas som en microcosm, ett litet univerum, bildad af en här af sig sjelf förökande oranismer, ofattligt små och talrika som himmelens tjernor.