Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1869, sida 2

liga språket, hvaremot min goda hustru, som då var i sina bästa år, förstod att desto bättre skrocka med Inglischmännen och qvinnorna. Min hustrus språkkunskap beredde oss icke blott många lättnader och behag, utan vi blefvo derigenom äfven i ståndsatta att på egen hand företaga större och mindre utflykter till orter och trakter, hvilka då åtminstone lågo utom turisters vanliga stråkväg. Vi hade hållit en rastedag i en liten stad och använde de sista eftermiddagstimmarne till en spatsertur till en ruin, belägen på en skogbeväxt kulle, då vi, anlända till vårt mål, plötsligt sågo oss midt uti ett ziguenareläger. Om min hustru ej blef serdeles uakterad vid den oväntade äsynen af de vilda, trasiga gestalterna, så gick det mig icke mycket bättre, desto mera som mitt enda medel att göra mig begriplig för dem var en fylld börs. Jag utdelade äfven hela mitt förråd af småmynt till det trasiga sällskapet, och detta tycktes göra ett serdeles angenämt intryck på dem; åtminstone skrattade och pratade de sins emellan så högljudt som hade de befunnit sig på en marknad, heh! jag tror till och med att de slynglarne gjorde sig lustiga på min bekostnad. Med undersökningen af ruinen var det nu slut, och för att undslippa de oupphörligt förnyade tiggerierna, togo vi snart återvägen till staden. Vi hade ännu icke uppnått kullens fot samt befunno oss ännu inom skogen, då vi plötsligt tilltalades af en medelålders ziguenerska. Hon bar på armarne ett ungetär halftannatårigt barn, hvilket likasom hon sjelf endast var nödtorstigt höljdt i