Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1869, sida 2

olika höjd öfver horizonten. Det måste således finnas någon annan orsak, som gör det kemiska ljuset starkare i de tropiska länderna. Af Roscoes undersokningar kan man draga den slutsatsen, att för kännedom om cn orts klimat, i detta ords vidsträcktaste betydelse, måste man äfven göra afseende på den större eller mindre mängd kemiskt ljus, som från solen oeh atmosferen kommer det organiska lifvet till godo. ståndaren för det meteorologiska institutet iania, professor Mohn, har under de sednaste åren med mycken framgång studerat de stormar, öka norra Europa och företrädesvis den skandinaviska halfön. IIan har för detta ändamål begagnat sig af de meteorol. observationer, som anställas i Norge, Sverge, Danmark och Skotland, äfvensom de uppgifter öfver väderleken, som erhållits från den meteorologiska byrån i Paris och från åtskilliga norska skeppsbefälhafvare. Mohns undersökningar visa, att de stormar, som hos oss förekomma, äro till sin natur i allmänhet temligen lika med dem, som anställa förödelser i åtskilliga tropiska länder. De äro nemligen hvirfvelstormar. i hvilka luften roterar omkring ett gemensamt centrum, under det att detta centrum med större eller mindre hastighet förflyttar sig i en rigtning, som för Skandinavien kan antagas vara från vester till öster. I hvirfvelns centrum är barometerståndet lägst och Inftens roterande rörelse der obetydlig. På södra sidan om centrum roterar luften från vester mot öster, på östra sidan från söder till norr o. s. v. I detta afseende likna således våra stormar de tropiska; i andra hänseenden förete de dock väsendtliga olikheter. Då man befinner sig framom en nordisk stormhvirfvel, ser man barometern falla; men termometern stiger vanligtvis under mer eller mindre stark nederbörd. IIar stormhvirfvelns centrum redan gått förbi, stiger barometern, under det luftens värmegrad merenåels faller och himmelen klarnar. Dessa olikheter i afseende på luftens värmegrad på stormhvirfvelns olika sidor äro icke så utpreglade i de varmare länderna som hos oss. Dessutom hafva de nordiska stormhvirflarne vanligtvis en betydligt större ng än de tropiska; men de äro ock lyckmycket mindre våldsamma. Mohn är icke den förste, som sökt utreda våra tormförhållanden: kommendör Bertil Lilljehöök ar redan för tre år s dan publicerat en redogörelse för stormen den 5 på hvilka Mohn under det sistför nat tryckt beskrifning. äro de som hemsökte vårt land under slutet af November och början af December 1867 samt under den 7, 8 och 9 Febr. 1568. De förstnämnda stormdagarne äro märkvärdiga derför, att icke mindre än fyra stormhvirhar under denna tid ströko fram öfver den skandinaviska halfön med en gemensam medelrigtning från vester till öster. Medelpunkten för en af dessa hvirflar befann sig den 29 Nov. midt emellan Island och norska kusten, och den 1 Dec. var den redan aukommen till Hvita Hafvet. Den 30 Nov. kl. 9 på aftonen befann sig medelpunkten för en annan hvirfvel norr om Skotland. och kl. 5 på morgonen följande dagen hade den uppnått Norges kust; den 2 Dec. rasade en svår storm i Kattegat sedan en tredje stormhvirfvel från sydvest äfven ankommit dit. Medelpunkten för den gemensamma hvirfveln ankom den 2 på aftonen till Vestervik och den 4 Dec. på morgonen uppträdde den i Moskwa. Öster om Island befann sig den 4 Dec. medelpunkten för en stormhvirfvel, som den 1 på morgonen hade hunnit ett godt stycke in i Finland. Enligt Mohns kartor egde den nämnda stormen i Februari 1868 äfvenledes flera hviflar. hvilkas medelpunkter framgingo från vester till öster. Den hastighet, med hvilken stormhvirflarnes medelpunkter röra sig, är mycket olika: men man kan anse, att den i vårt land i medeltal uppgår till 4 svenska mil i timmen. Vindens hastighet, isynnerhet på hvirfvelns sydsida, är dock betydligt större. Mohns undersökningar öfver stormarne äro icke blott at teoretiskt intresse, utan böra äfven kunna medföra praktiskt gagn. Blir Norge genom en telegraftråd direkt förenadt med de brittiska öarne, bör man med stor visshet kunna förutsäga stormarnes ankomst till vår halfö, åtminstone bör detta kunna ske för de stormar, som äro starkast utbildade. För två år sedan omnämndes härstädes de resultat rörande norrskenet, till hvilka professor Wolf kommit genom sina mångåriga undersökningar om detta naturfenomen: De iakttagelser, öfver hvilka Wolf förfogade, gåfvo vid handen, att norrskenen i afseende på sin talrikhet äro underkastade en period af något mer än 11 år, det vill säga, att, sedan deras antal något år varit ringa, ökas detta småningom, uppnår sitt maximum, och börjar sedermera åter aftaga. Utom denna period af kortare tids längd visade sig en större sådan, omfattande en tidrymd af omkring 55 är. Wolf har äfven ådagalagt, att detta afoch tilltagande i norrskenens talrikhet står i nära samband med solfläckarnes antal samt med förändringarne i jordens magnetiska tillständ. Professor Loomis i Nordamerika har nu rörande norrskenet publicerat ett arbete, hvilket dels bekräftar Wolfs slutsatser dels ock innehåller åtskilligt, hvarpå uppmärksamheten förut icke blifvit fästad. Utom iakttagelser från Europa har Loomis företrädesvis begagnat tvenne observationsserier från Amerika, hvilka sträcka sig från 1742 till närvarande tid. Af dessa framgår likaledes, att norrskenen i afscende på sin talrikhet äro underkastade tvenne perioder, den ena bestående af 10 till 11 och den audra af närmare 60 år. De amerikanska iakttagelserna visa derjemte, att under årets lopp de flesta norrskenen förekomma vid dagjemningstiderna i Mars och September och det minsta antalet vid solstånden i Juni och December. Detta öfverensstämmer fullkomligt med de svenska, norska och finska observationerna, hvilka leda till samma resultat. Enligt Loomis undersökningar synas norrskenen i Nordamerika vara betydligt talrikare än i Europa. Dessutom tror han sig hafva funnit, att deras antal icke jemnt tilltager i samma mån, som man närmar sig mot polen. I Nordamerika förekomma enligt Loomis i medeltal 10 norrsken om året på 10 graders nordlig bredd; på 42:dra graden har deras antal stigit till 20; på 45:te graden till 40 och på 50 graders nordlig bredd till so årligen. Från sistnämnda till 6 uppnår norrskenens antal sitt max mot norden aftager antalet åter till dess det mellan 70:de och Sö:de graden endast uppgår till 10 om året. I Amerika skall således på längre afstånd från polen finnas ett norrskensbälte, hvarest dessa naturföreteelser talrikast förekomma. På grund af iakttagelser från Europa antager Loomis, et lem