Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1869, sida 2

ningar, i stället för att, som det höfves en man, tillkämpa mig i strid med ödet en ställning — kanske ett namn, — eller duka under med ära i denna strid. — Heh, hvem afhåller dig derifrån, min n? svarade majoren välvilligt, i dethan, r att dölja sin rörelse, drog sin hand n Fortis och fortsatte sin vandring, — jag gillar fullkomligt att du ser dig litet om i verlden. Men hand och fot måste historien ha, och ett ändamål måste du förbinda med din resa, så att du ej förlorar ditt friska lefnadsmod. Ja, ja, betrakta mig gerna förvånad, — ett mål skall du förbinda med din resa, och ett sådant, som mest motsvarar dina böjelser; — men sätt dig åter och hör mig, ty jag vill nu afsluta din historia, och kanske förstår du mig bättre derefter. Fortis lydde uppmaningen, och sedan majoren åter satt sig i rörelse med långsamma, regelmässiga steg, började han: — För två och tjugo år sedan, jag hade då nyss tagit afsked och kände mig fri som fågeln i luften, -gjorde jag med min salig hustru en resa till England. Det var isynnerhet min hustru, som önskade att närmare lära känna detta besynnerliga folk, för hvilket jag sjelf just icke svärmade. För att möjliggöra detta, inskränkte vi ej vårt besök till det rökiga London, utan reste långt norrut till de vackra trakter, som sträcka sig melian Liverpool och Hull tvärs öfver hela ön. Jag ensam skulle hafva råkat temmeligen illa ut på denna resa, — ty snarare skulle man kunnat bibringa en gammal utkörd ploghäst hela den engelska litteraturen, än jag skulle hafva lärt mig att riktigt uttala ett enda ord af det ohygg