Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1869, sida 2

beträdde mitt rum, äro inga tjufvar; de afsågo helt annat, heh! — Förlåt, herr major, men i deras sällskap befunno sig menniskor, hvilkas yrke är att öppna lås och ej så noga respektera fremmande egendom, och det var just dessa, som i hemlighet bemäktigade sig pengarne. Vid denna underrättelse grep majoren så häftigt i tyglarne, att hästen var nära att stegra sig; men straxt derefter gick det åter lugnt framåt, och majoren fortsatte samtalet, sedan han med handen strukit sina grå mustacher. — Hvem har sagt er det, min vän? frågade han tviflande och likasom vacklande mellan hopp och fruktan, — ni talar ju som hade ni varit ett ögonvittne, heh! — Just inte ögonvittne, herr major, men den person, som kom i sällskap med de båda damerna, har sjelf erkänt det för mig. — Hvilken person? — Densamma, efter hvilken vi sökte förgätves; hon, som för ett par veckor sedan upptogs i prestgården. — För fan, min vän! Jag ville gerna se och tala med denna person. Sannolikt vet hon mera om saken. — Jag förmodar att hon smög sig bort just för att inte blifva vidare utforskad. Hvad hon emellertid ansåg värdt att meddela, har hon anförtrott mig före sin flykt. — IIvarför har ni inte qvarhållit qvinnan, min vän? heh. — Endast under några minuter förlorade jag henne ur sigte, och då märkte jag under förvirringen ej hennes frånvaro förrän fröken frågade efter henne. Hon