Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1869, sida 2

Först då hans följeslagare hade slutat sina meddelanden, och hästen straxt derefter genom ett häftigt frustande förrådde, att det fria fältet och längre bort slottet låg framför dem, upprätade han sig häftigt. Tillika återtog det ädl a gubbansigtet sitt vanliga lugna och stolta uttryck. — Låt oss stanna några ögonblick, sade han allvarligt och drog ät sig tyglarne, — det är bättre att ni får erfara hvad jag har att säga er, här mellan träden, än derute på öppna fältet. Först tackar jag er för den tillgifvenhet ni visat mig derigenom, att ni så klokt bibehällit er upptäckt för er sjelfva. Det hade varit obehagligt för mig, om ni meddelat er med några andra, opåkallade personer. Jag behöfver ej be er att fortfara på samma sätt. Att begrafva saken i glömska må vara vår uppgift. Nämn icke heller denna affär vidare i min närvaro, ty jag beröres obehagligt deraf. Undra ej öfver något, som kan förefalla er besynnerligt i mitt förfarande, heh! Ty till och med den skurken Reiber bör ej åläggas en välförtjent räkenskap. Jag kunde köra bort honom, men en skurk skickar jag bort och får en spetsbof tillbaka. Endast lerigenom att jag behåller honom fästad rid mig, binder jag hans tunga. Hvad som företrädesvis oroar mig, herr Deus, är landtmännen, som åsågo tilldrazelsen vid korset och naturligtvis skola nbilla sig de underligaste saker. Dylika versoner hafva ofta en mycket liflig sanasi, så äfven den man, som tilltalade nig; han är ju krögare i er by? Det illhör er, magister, att rätta villfarelserna och hejda oförståndigt prat. Allt har ju