Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1869, sida 2

Magnus, som var modigare eller snarare trotsigare, var den förste, som åter tog till ordet. — Han vågar att uppträda mot oss, som vore vi hans gelikar? utbrast han hes af vrede; men innan han kunde yttra något vidare, framträdde krögaren, som ifven kände sig ytterligt sårad af de föraktfulla orden. — Känner ni igen mig? röt han till Magnus och slog sig med knytnäfven mot bröstet, — nej, ni känner mig inte, emedan ni partuh inte vill känna mig. Men jag känner igen er, fastän jag ända till denna momang inte visste att ni är en adelsman. Ja, titta på mig ni, jag är inte rädd för er; men de fyratio thalerna curant skall ni returnera mig, de fyratio thaler, som ni med falskt spel lockat ur min ficka. Aha, ni blir röd i ansigtet; ni minns, det var i källaren der man serverade så godt rövin! Fram med pengarne, annars riskerar ni att vi, oaktadt er blessyr, ta er med oss och skjutsa er till häktet. — Käre vän, förmanade bydomaren, som började känna sig ängslig vid de många förvånade och frågande blickar, som riktades på krögaren, — säg inte mera än du kan ansvara för samt bevisa. — Jag kan bevisa det! ifrade krögaren och slog högra knytnäfven i sin öppnade venstra hand så att det small, — jag kan det, — — härvid afbröt han tvärt, ty ban märkte, att på ett par hundra stegs afstånd majorens hästar och jagtvagn veko af in på rågången och nalkades stenkorset i galopp. De öfrigas uppmärksamhet riktades nu äfven på vagnen. Främst på kuskbocken satt skogvaktare