Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1869, sida 2

— Hvem, som har kallat oss, och hvad vi vilja här, det är vår egen sak, svarade magistern i det han nalkades, — jag tror att det är tillräckligt om jag nämner, att vi befinna oss här för att sedermera kunna uppträda som vittnen. Herr von Lehmburg har ej att befalla öfver mig eller mina vänner; men ni har här framför ei en magistratsperson, om än blott en bydomare, efter hvars anordningar ni eger att foga er i föreliggande fall. — Eländige lymmel! utbrast Theodor — aflägsna sig genast, annars — — — Stilla, herr von Lehmburg, afbrö Deus utan vidare omständigheter den förbittrade adelsmannen, — det kunde annars hända att Haidekrugs väggar plötsligt få talförmåga, och att gräsbänken vic milstenen började tala, ty båda hafvs haft öron, och de kunde berätta mycke om en öfverenskommelse, som blifvit träffad mellan den högborne herrn och er skurk till kusk, för att skada en viss her: Fortis Hainfeld. Om en granat hade nedfallit och exploderat mellan de vid stenkorset församlade så hade dess verkan ej kunnat vara mere förlamande. Fortis, som i början hade ansett ma gisterns uppträdande såsom en otillbörlig tilltagsenhet, trodde knappt sina öron vic det öfverraskande meddelandet; ryttmästa ren såg sig förvånad omkring och sökte förgäfves att få ett sammanhang i de som föregick inför honom. Theodor ocl Magnus deremot stirrade på skolmästarer likasom hade han egt ett medusahufvud trollkraft. Deras ben skälfde, deras blickar fördunklades, och blodet tycktes stelni deras ådror.