Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1869, sida 2

Från Ämerika. (Bref till Handelstidningen). (Forts. fr. N:o 58.) Mina tankar om hulvudorsakerna till itvandringen från Sverge har jag här ofran anfört. De kunna sammanföras i fölande ord: Den amerikanska arbetsmarknaden erbjuder onekligen större förmåner in den svenska, men icke så mycket större, att utvandringen på grund deraf skulle antagit så väldiga dimensioner som nu, om icke dermed samverkat de omständigheter, att massan af Sverges jordarbetare kände en viss vantrefnad med rådande sociala förhållanden, och att folkskolan alldeles underlåtit att odla massans fosterländska känslor och ingifva den aktning för sin nationalitet. På sist anförda omständighet vågar jag, med den erfarenhet jag bär i landet vunnit, lägga den största vigten. Praktiska män äro i allmänhet alltför benägna att uteslutande fästa sig vid materiella orsaker — och de blifva stundom derigenom ganska opraktiska, i det de genom en dagligen vederlagd fördom bindras se mången sak ur dess rätta synpunkt. Härmed vill jag icke hafva nekat, att de sistförflutna årens klena skörd med alla sina följder verkat såsom en mägtig biorsak till utvandringens tillvext. Men detta är en periodiskt återkommande olycka, som ett par rikare skördar åter kunna godtgöra, och den skulle ej heller verka så förhärjande, om de tongifvande klasserna i Sverge föreginge med exempel på enkla lefnadsvanor, och statsbudgeten kunde i någon mån befrias från de stora anslagen för rent improduktiva ändamål. Hvad det sednare ämnet angår, skulle det för Sverge blifva en djupt ingripande olycka, om utgifterna för freds-armåen ytterligare ökades med några millioner, och näringarne ytterligare beröfvades ett millionta dagsverk årligen. Hvad åter angår lefnadsvanorna, är det med hemska känslor man läser de i hemlandets tidningar rikligen förekommande beskrifningarne på Sardanapaliska fester, som jaga hvarandra : hufvudstaden, medan landtbefolkningen i åtskilliga provinser svälter, och den bleka hungersdöden hemsöker koja efter koja Kontrasten är skärande; den tyder, fruktar jag, på ett farligt ondt. Jag vänta icke, att de bättre lottade skola kläda sig i säck och asko, derför att deras mindre lycklige landsmän lida nöd. Det vore at fordra något förmycket af menniskonatu ren. Jag vet ock, att de, som något haf va, välvilligt gifva af sitt öfverflöd elle sin nödtorf. Men dessa af eländets ham nar omgifna fester antyda en brist på tak och finkänsla, som är beklagansvärd. Ocl om cxemplen, som bordt gifvas på enkl: lefnadsvanor, icke kunna framtvingas a nöden, huru kan man då vänta, att de skola sjelfmant komma under normala för hållanden? Om dessa Lukuller gifva sin: fester af sjelfförvärfda eller ärfda medel — välan, det är deras egen sak, huru de an vända sina tillgångar. Men om de till