Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1869, sida 2

son, som icke ens är i stånd att genom ett visitkort anmäla sitt besök hos er. Så länge Magnus talade, herrskade graftystnad rundt omkring. Till och med då han hade slutat, dröjde hvar och en att taga till ordet, och med dödlig spänning emotsåg man det oundvikliga känsloutbrottet hos Fortis. — Det är en infamie, sade ryttmästaren med dämpad röst till Fortis, som stod der blek och knappt mäktig sina sinnen, och hvars fötter knappt tycktes kunna bära honom; — det är en genomtänkt infamie, och ni kan lugnt samt med förakt vända dessa ,,kusiner ryggen och öfverlåta åt herr majoren att afråkna med dem. Jag sjelf skall föra er talan, om ni tillåter. — Jag tackar er, stammade Fortis, hvars högtsväfvande sinne hade erhållit det hårdaste slag genom Magnus meddelanden; ty likasom hade han plötsligt blifvit clairvoyant, låg hela hans förflutna lif tillika med dess biomständigheter inför hans inre blick. Med fasa insåg han att Magnus förklaringar dock måste ega någon grund, emedan hans välgörare i motsatt fall svårligen skulle hafva varit så njugg med sina antydningar öfver hans härkomst. — Jag tackar er, upprepade han ännu en gång med darrande läppar till Wilford, — men infamien ligger här mera i sjelfva sättet att meddela, än att den antydda hemligheten skulle vara uppdiktad. Förklaringen deröfver skall herr majoren numera ej vilja förneka mig. Men hvem jag in må vara, och hvarifrån jag än härstammar, så är mitt förflutna lif dock sådant, att denne herre ej kan förvägra nig en upprättelse, hvilken jag som he-J.