Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1869, sida 2

kar mot Magnus, likasom ville han läsa i hans inre. — Duellen kan icke ega rum, svarade Magnus bestämdt, — vi äro skyldiga våra egna namn och herr major von Hainfeld att ej taga ett steg vidare. — Och hvarför nu först detta hinder? utbrast Theodor och stampade häftigt med foten. — Det ser ut, som vore en invändning till duellens inställande mindre välkommen för dig? hånade Magnus. — Jag önskar en nöjaktig förklaring af detta oerhörda handlingssätt, sade nu Wilford. — Vid denna hedersaffär ha redan så stora oregelmässigheter förekommit, att de knappt kunna rättfärdigas af de ovanliga omständigheternas kraf. Men för dema vändning, min herre, måste jag, icle blott i herr Hainfelds intresse, utan äfen för min egen person, påyrka en öppen förklaring. — Jag skall ha den äran att ge er en sådan, svarade Magnus, — och är förvissad, att ni skall erkänna mitt handlingssätt såsom fullt berättigadt. Ryttmästaren betraktade Fortis och ryckte på axlarne. Derefter bugade Lan sig lätt för Magnus och sade kallt: — Jag är beredd att afhöra er förklaring. — Välan då, återtog Magnus, och ett uttryck af så hånfullt förakt afspeglade sig 1 hans ansigte, att ryttmästaren kände sig obehagligt berörd deraf, — vi stå här, min värderade frände och jag, såsom innehafvare af ett gammalt, ädelt namn och som representanter af en familj, hvars anor sträcka sig tillbaka till den gråa forntiden. Framför oss ha vien ung man, som, jemte de förolämpningar han tillåtit