Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1869, sida 2

derlig karl har ovedersiglig rätt att fordra af en annan man. Vid de sista orden besegrade Fortis harm alla andra känslor, vredens och blygselns rodnad uppflammade ända till hans tinningar, och i det han framträdde ett steg, kastade han en ljungande blick på de båda kusinerna, hvilka sågo bort emot honom med ett uttryck af vild skadefröjd. — Herr Theodor von Lehmburg, frågade han, — afbrottet ursäktar att jag vänder mig direkte till er. Vill ni gifva mig den lofvade upprättelsen eller ej? — Ni kan ej med allvar påyrka, att min frände skall vexla skott med en namnlös fremling, inföll Magnus. — Jag har för närvarande att tala med herr Theodor von Lebmburg, återtog Fortis skarpt, — sedermera skall jag tillåta mig att återkomma till er värda person. Vid denna tillrättavisning greps Magnus af ett verkligen djuriskt raseri, men innan han förmådde gifva det uttryck, tog Theodor till ordet: — Jag är beredd att uppfylla er önskan, så snart ni har behagat meddela mig ert namn, sade han med ett hånfullt leende. — Hvarför har ni låtit saken gå derhän, då det likväl stod er fritt att förr och på ett skonsamt sätt meddela mig edra åsigter? — Emedan jag ända till detta ögonblick verkligen ansåg er som en anförvandt till min onkel, och först nu, likasom ni sjelf, blef underrättad om det verkliga förhållandet. — Antaget att jag ej kan göra några anspråk på äran af anförvandtskapen med herr major von Hainfeld, så undanrödjes