Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1869, sida 2

afvaktan på hvad som komma skulle, än emedan magister Deus med afsigt hade försatt sina vänner i en hög grad af spänning, hvarjemte de fruktade att upptäckas och anses som vedtjufvar. Vagnen kom emellertid närmare, och fem minuter hade knappt förflutit, då han stannade på ett afstånd af ungefär hundra steg från stenkorset. — Kunna vi lemna hästarne utan tillsyn? frågade en djup, manlig stämma, som var fullkomligt obekant för de lyssnande. — Jag skall fästa tömmarne här vid trädet, sedan vi lossat draglinorna, svarade en annan röst, som magistern tyckte 3 känna igen, och derefter följde en ängre paus. Hitintills hade träd och buskar ännu alltjemt dolt de nykomna för de undangömda männen. Derjemte hade deras röster blifvit dämpade genom de mellanliggande hindren. Men skolmästaren, intagen af en obestämd misstanke genom den upptäckten att Theodor von Lehmburg befann sig i närheten, begagnade nu tillfället att ännu en gång genom ett oförtydbart tecken anbefalla sina följeslagare den största försigtighet. Men i samma ögonblick varseblef han äfven att krögaren blef purpurröd i ansigtet och att han spärrade upp ögonen, då han stirrade mot rågången. Han hade nemligen i Magnus igenkänt den falske spelaren, som en gång beröfvade honom en del af försäljningssumman för hans I häst, och likt en tiger, som endast af I oöfverstigliga hinder afhälles från att kasta sig öfver sitt byte, kunde han endast genom Theodors närvaro hejdas ifrån att