Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1869, sida 2

2 Ä d kiksdagen. 2 24 Lördagens sammanträden. t Första kammaren, u (Kl. 10—3.) 0 fråga, som förekom främstpå föredragoch hvarmed man urder hela förmidÅ mmanträde lifligt s. tte sig, var fås an om a upphörande aj den s. k. tvångskursen å su riksbankens sedlar, samt om uteslut tande af bestämmelsen att des lar skola med silfver inl Konstitutionsutskottet hade nemligen uti memoV:o 5 hemställt dels om uteslutande ur 72 8 I. F. af det stadgandet, att, riksdagen allena eger ätt att genom banken utgifva sedlar, som för ynt i riket må erkä : dels ock, att denna 3 a moment, nu lydande sålunda: ,Dessa sedlar kola vid anfordran efter lydelse at banken med tver inlösas-, finge följande lydelse: ,Riksbancens sedlar skola, vid anfordran, efter deras lylelse, af riksbanken inlösas. Ehuru utan hopp om framgång ville grefve OC. G. Mörner reservationsvis anmäla de stora benkligheter han hyste mot utskottets förslag, som alaren betecknade såsom ,vår bankrutterade ställnings sista försök till attentat mot riksbanken. Man hade påstått, att den föreslagna ändringen vore nödig för upprätthållandet af bankens kredit så inom som utom landet. Tal:n kunde ej fatta li huru ett ökadt förtroende kunde förväntas såsom frukt deraf, att man ur grundlagen uts stadgande, som ovilkorligen måste innebära något betryggande för innehafvarne af riksbankens sedlar. Tal. fruktade att säkerheten snarare komme att minskas än ökas. Om man nu tillika borttager bestämmelsen derom, att dessa sedlar skola med silfver inlösas, kunde inträfta hvad som förr händt, eller att man vid presenterandet af sin banksedel finge ätnöja sig med en valuta, bestående t. ex. af jern, koppar m. m., ja hvarför inte stearinljus eller något dylikt. Tal. erinrade om, att de stora förhoppningar man hyst på räntans frigifvande icke vunnit en serdeles tillfredsställande realisation, samt trodde att utskottets förslag stode på lika lös grund, hvadan han måste motsätta sig antagandet af detsamma. Hr Wern fruktade stora vådor för alla våra förhållanden genom de vexlingar i penni värdet, som af ru gällande stadganden kunde söranledas. Så ge ej ett på rationel grund ordnadt myntväsende finnes, kommer man att ständigt blifva i saknad af fasta värden att tjena såsom en i ud för alla uppgörelser och transaktioner, te då äfven vara beredd att möta de många minst sagdt olägenheter, som af myntväsendets rubbningar kunna och måste blifva en följd. Tal. förordade varmt bifall till förslaget. Trih. Schwerin framhöll de positiva förluster, som blifva en följd af vexlande kursförhållanden, hvilka sednare åter bafva sin grund uti stadgandet att sedlar skola anses som mynt. Om det blefve i fråga att åstadkomma en myntkonvention, hur skulle Sverge då kunna blifva med derom, då det i sin grundlag har ett stadgande, som kan leda derhän, att man för sedlarna får dålig valuta? Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Nordström ville ingalunda försvara bibehållandet af tvångskursen, derför lemnade han ock sitt bifall till 1:sta momentet, men deremot yrkades af denne talare återremiss å sednare punkten, på det att rörande sedelinlösningen m. m. måtte komma att stadgas genom lag, stiftad i den ordning ST 5 R. T. föreskritver. Frib. Spreugtporten fann den föreslagna ändringen så föga gåguelig med afseende på hela vår sinansiella ställning; men fruktade deremot af densamma så stora vådor, att han ej kunde förorda utskottets förslag. Tal. förstod icke hur man kunde beteckna såsom tvångskurs det förhållandet, att innehafvare af riksbankens sedlar blott behöfva intälla sig vid bankluckan för att få desamma inlösta. Motsatsen kunde ej tänkas, då papperssedlarne endast vore representanter af valutor, som förefunnes Grefve J. O. Mörner erkände, att det väl kunde betraktas som ett oting, att påstå, det sedlar äro mynt och i sådant hänseende kunde väl stadgandet härom anses böra försvinna; men, innan ändring sker i detta hänseende, måste ock ändring vidtagas i afseende på privatbantlagstiftningen, så att alla sedelutgifvande banker må åläggas att inlösa sina sedlar med metallisk valuta. Sådant stadgande kunde anses som ett välbehöfligt värn för riksbankeff och derföre ville äfven talaren göra sitt bifall till förslaget beroende at ändring i det nu af tal. antydda hänseende. Frih. Skogman ville ej motsätta sig att förslaget antoges till hvilande, men önskade dock återremiss till utskottet på det utskottet, på sätt lämpligast syntes, måtte afgifva förslag till de omarbetningar — — —ö— — — — —