Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1869, sida 2

tiden ryser man tillbaka för fattigdomen Toch eländet — man jagar dem från staden. Hvad I begären, är ett Paris, som genom prakt och elösaktighet drager allt till sig, för att icke säga ett Paris, som liknar Eder sjelfva. Ärbetarne hafva så småningom genom de stegrade hyrorna blifvit fördrifna ur staden, de ha måst draga sig till de fria fälten utanför fästningsverken, der man får se hela skaror ligga på bara marken, eller i boningar, som i största hast blifvit saramanrafsade af mursten och bräder eller takpapper. Detta är barbariet vid sådan at civilisationen! Vi kunna icke längre försvara vår servilitet gentemot ett godtycke, som störtar oss i förderfvet; vi kunna icke försvara att öfverlemna 2 millioner menniskor till en mans nycker. Och likväl vill man påstå, att den föreliggande frågan icke har med politiken att göra? Endast i en tidsålder af frivolitet och tygellöshet, som den nuvarande, kan man våga framställa dylika påståenden. En stor verldstads ställning gentemot en enskild mans godtycke skulle icke vara en politisk fråga? Och den man, jag åsyftar, är icke seinepretekten, utan kejsaren sjelf, kejsaren, som enligt författningen är den ende, hvilken står till ansvar. Ni, hr statsminister, kan möjligen försöka att genom intressanta förklaringar frigöra Er från hvarje ansvar för att rädda Er portfölj, men ni kan icke göra detta utan att prisgifva souveränen och blotta honom inför de med rätta uppbragte parisarne. På Jules Farres skarpa anfall svarade inrikesministern i ett längre, lugnt föredrag, hvarefter lagstiftande församlingen begärde omröstning angående förenämnde ändringsförslag, hvilket naturligtvis med stor majoritet blef förkastadt. Den af Emil Ollivier utgifna brochyren synes dela dylika pamfletters vanliga öde, nemligen att af några höjas till skyarna, och af andra smutskastas och förlöjligas. Huruvida emellertid det lyckats författaren att genom den nämnda brochyren stärka sitt anseende hos sina valmän, torde vara i hög grad tvifvelaktigt. ,,Journal des Debats, som icke kan deltaga i hånet och smutskastningen mot Ollivier, utan tvärtom säger sig beklaga, om han vid de nya valen föll igenom, yttrade dessutom: ,,En stor församling kan icke vara fullständig eller lefvande, utan en viss dosis idealism; och t. o. m. om denna dosis vore för stark hos en eller annan individ, så har man icke att befara, det den skulle absorbera allt annat; man kan alltid vara säker på, att arithmetiken skall göra sig gällande inom majoriteten. . .. Det hufrudsakligaste felet hos Ollivier är en fåfänga, som är — så att säga — omedveten och framgående af en högst ovanlig naivitet, hvars grund ligger i en mycket stor uppriktighet. Evär flertalet af nutidens politiska män visserligen icke är behäftadt med ett sådant slags sjukdom, så bör detta s. k. fel hos Ollivier icke betraktas som någon dödssynd. ... En samtida, Gladstone har äfven ansett sig till sina valmän böra rikta en förklaring, angående sitt politiska handlingssätt. Men Gladstone hade det modet att förklara hyrföre och huru han ändrat åsigt i afseende på irländska statskyrkan. Ollivier företager sig i stället att bevisa, det han aldrig ändrat sig, hvilket förleder honom till autobiografiska utvecklingar, hvilka — vi måste säga det — icke hafva samma intresse för andra som för honom sjelf. Inrikesministern har utfärdat en rundskrifvelse till prefekterna, i hvilken han infordrar noggranna uppgifter öfver provincialpressen. Rapporterna måste upptaga tidningarnes antal, deras ställning till regeringen, deras finansiella ställning, prenumeranternas antal och det inflytande, som de olika tidningarne utöfva på allmänna meningen. ENGLAND. I öfverhusets möte den 9 dennes klandrade hertigen af Somerset, hvilken under Russell var marinminister, att flottan användes till att skydda missionärerna i Kina, och uttalade sig skarpt emot försöken att med våldsamma medel påtvinga hedningarna kristendomen. Lord Clarendon uppläste de af regeringen utfärdade instruktioner, som ålägga de engelska diplomaterna på alla platser att med största försigtighet medgifva militärunderstöd åt privata personer och missionärer. Nyligen har engelska armåen åter förlorat en af sina veteraner, general sir Arthur Benjamin Clifton, hvilken isynnerhet utmärkte sig i kriget på pyrineiska halfön. Född samma år som Napoleon I och hertigen af Wellington, uppnådde han således en ålder af nära 100 år. Sir James Emerson Tennent har nyligen aflidit, och med honom har London förlorat en af sina mest bekanta och omtyckta !:! De goda gamla visste endast att Rosa, Y tillfölje at Cornelias meddelanden, redan I