Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1869, sida 2

,Seineprefekten, som för ögonblicket är föremål sf ir den allmänna uppmärksamheten, och som man åstod t. o. m. hafva inlemnat sin afskedsansökan å grund af de sednaste förhandlingarne i lagstifunde församlingen, der majoriteten gaf honom ett isstroendevotum, har fått ett vigtigt stöd uti en yligen utkommen bok med titeln: , Paris, ses rganes, ses fonctions et sa vie dans la second 0iti du dix-neuvicme siecle. Författaren, Maime de Camps, en af de mest framstående medrbetarne i ,,Revue des deux mondes och ,,Jour-. al des debats, söker visa, att Seineprefsektens erksamhet, i stället för att vara utsatt för hotulla ech ilskna anfall, förtjenar allas erkännande ch beundran. ,Om man — säger han — genom tt trollslag kunde gifva Paris det utseende, som let hade för ungefär 20 år sedan med de smala ch mörka gatorna, de förfallna och gamla husen, le fuktiga och osunda källarne, der ken från loakerna spred sjukdom af död, samt de smutiga, beryktade qvarteren i vissa delar af staden, scstens och kolerans härdar; och man härmed ill jemföra det nuvarande, omskapace Paris med le breda och vackra boulevarderna, de höga och uftiga husen, de många praktbyggnaderna, torgen ch trädgårdarne, prydda med springvatten och vattenfall, der ljus och luft lätt cirkulera, så måte hvar och en, i stället för att tadla och kritiera Hausmanns verk, beundra och välsigna detsamma. Visserligen har man begått fel; visserlisen har man icke alltid vetat stanna i tid, och sta har man öfverskridit gränsen, men sådant är skiljaktigt från ett så storartadt, ett sådant jätteöretag. Författaren har för öfrigt icke velat skrifva den franska hufvudstadens historia, utan nan beskrifver blott de särskilda stora styrelserna, såsom postväsendet, jernbanorna, telegraferna samt polisväsendet i dess många olikartade funktioner. För att gifva ett begrepp om Paris utveckling, emnar han följande intressanta upplysningar om den otroliga hastighet, hvarmed folkmängden tilltagit under de sednaste 50 åren. Så finner man, att Paris år 1816 blott hade 710,000 innevånare, år 1526 890,000, år 1836 909,000, år 1846 1,053,000, år 1856 1,170,000 och år 1866 1,825,000. Fortfar det i samma proportion, skulle Paris om 40 år hafva 3 millioner innevånare, och redan nu framställer sig den frågan, hvar alla dessa menniskor då skulle kunna få plats Den förenämnde författaren yttrar: ,, Man måste hoppas, att det före den tiden skall framstå en annan Hausmann, som förstår att utvidga staden i ännu större skala än den nuvarande, hvilken synes tagit till valspråk Fouquets bekanta ord: quo non ascendam. Från åtskilliga håll har påyrkats att öppna en subskription för en minnesvård till. Lamartine. ,,Sitcle delar icke åsigten om lämpligheten deraf, utan yttrar: Ett stort antal af våra prenumeranter uppmanar oss att öppna en subskription för upprättandet af en staty för Lamartine. Med vår vanliga öppenhet svara vi härpå: , Siecle har för tio år sedan öppnat en teckning för att åt Lamartine återgifva hans snilles frihet. Vi voro af den åsigt, att Frankrike var skyldigt något åt den man, som i fattigdom lemnat högsta makten, och som för sina medbergares bästa hade offrat sin förmögenhet och utsatt sitt lif. Under ett helt år appellerade vi till nationens tacksamhet, i det vi bestormade den att icke afvakta den store mannens död för att godtgöra denna skuld. Frankrike blef döft för vårt upprop, subskriptionen blef ett nederlag. Nu ha statyer blifvit en modesak. Morny har sin, Billault desslikes, Dupin skall få sin, och nu vill man äfven upprätta en åt Lamartine. Behöfves det verkligen en staty? Har han icke sjelf mejslat den i sitt snilles marmor? Skola vi ännu en gång närvara vid dessa eviga komedier, då man vid stora mäns likkistor nedlägga de penningar, som hade kunnat betrygga deras timliga existens? Den,som skrifver dessa rader, har otta hört bittra ord från Lamartines läppar angående den apotheos, som han tredde skulle blifva honom framdeles beskärd, och helt visst skulle han ogilla, om man efter hans död samlade numera helt och hållit onyttiga penningar. ,Siecle skall således icke öppna någon subskription, utan inskränka sig till att insända sin personliga skärf till kommissionen i Macon. . . . E. Tezier. Enligt den officiösa Public, som anses för Rouhers organ, har den franske ambassadören i Madrid, Mercier de Loslende, den 6 dennes kommit till Paris, efter att hafva fått permission på längre tid. Tidningen yttrar med anledning deraf: , Vi tro, att man kan förklara denna permission med franska regeringens önskan att hålla sig utanför de politiska händelserna i Spanien, samt att på det sättet bekräfta den fullständiga neutralitet, som nämnde regering gjort sig till pligt ända från Septemberrevolutionen 1868. Franska regeringens synes emellertid ej hafva varit fullkomligt belåten med Mercier. Likväl torde bans återkallande väsendtligen vara föranledt af, att man i officiella kretsar tror, det hertigen af Montpensier skall komma upp på spanska thronen, i hvilket fall man icke vill hafva någon ambassadör i Madrid. Åter har Frankrike förlorat en af sina berömda män, nemligen kompositören Hector Berlioz, som afled i Tisdags. Han var född den 12 December 1803 i Cöte Saint-Andr, i Isere-departementet, der hans far var läkare. Enär en passionerad kärlek till musiken i hans tidigaste ålder yttrade sig hos honom, erhöll han redan under sin skoltid undervisning i musik, och då han kom till Paris för att studera medicin, tilltog hans passion till den grad, att han efter svåra strider med sin far vågade på egen hand lemna det medicinska studiet för att inträda i konservatorium. Fadren blef så uppbragt häröfver, att sonen förvägrades allt understöd. Hans första komposition, en messa, blef 1825 uppförd, men vann icke publikens bifall. Han lät dock icke afskräcka sig häraf, utan fortsatte på den en gång be