Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1869, sida 2

het mest hestämmer ert beslut? Den, som deltog i herr von Lehmburgs förderfliga anslag, den, för hvilken jag nu ber ur djupet af min själ, och hvilken jag vill skydda för ett rysligt slut, är — Magnus von Lehmburg, herr majorens systerson. — Magnus von Lehmburg! utropade Rosa bleknande, — Magnus, den förskjutne, den så djupt sjunkne? O, ve då den stackars Fortis, om vi komma för sent med vår hjelp. Men låt oss fatta mod, fortfor hon derefter allvarligt, likasom hade hennes jungfruliga väsen plötsligt erhållit en bedagad matronas lugna öfverläggning; — redan namnet Theodor von Lehmburg vore tillräckligt att mana oss gå försigtigt tillväga, för att skona den ädle gamle herrns känslor. Men att hans båda närmaste anförvandter sammansvurit sig mot honom och hans anordningar, att de skändligt bedraga honom, och beröfva honom sin ålders glädje, det bör han aldrig få veta, annars lägger sorgen honom i grafven. Cornelia uppgaf en suck af lättnad. Hon vågade ej tala, ty hon kände att hon, genom yppandet af sin tillgifvenhet för Magnus, hade gifvit Rosa ett klarare begrepp om sig sjelf än genom alla föregående bedyranden om sin ovördighet. Hon vågade till och med ej vidare beröra det, enligt hennes öfvertygelse, bestående förhållandet mellan Gabriele och Fortis, ehuru det föreföll henne besynnerligt att Rosa gbehandlade denna omständighet så kallt. Hon fruktade derigenom att framkalla en jemförelse, som måste såra Rosas känsla på det djupaste. Men Rosa sysselsatte sig endast med saker, som hon förstod, och som lågo hen