Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1869, sida 1

Anslaget till skiften och afvittringar Norrland hade af statsutskottet blifvit nedprutadt från 120,000 till 100,000 rdr, och andra kammaren biträdde denna åsigt, med 80 röster mot 60, oaktadt statsrådet Adlercreutz — chefen för civildepartementet — förklarade det högre anslagets behöflighet. Statsrådet A:s klara och öfvertygande framställningssätt är egnadt att gifva hans ord mycken vigt i andra kammaren, som tillika röjer den tydligaste aktning för hans personlighet; men det var sparsamhetsprincipen, som segrade. Efter en kort debatt om tecknologiska institutet — hvarunder behofvet af en revision utaf våra teckniska läroanstalter ytterligare ädagalades — beslöt man, på yrkande af hr Meijerberg, att indraga anslaget till arvoden för ingeniörelevers undervisande vid krigsskolan, emedan denna undervisning ansågs med mera skäl tillhöra tecknologiska institutet. Kammaren åtskiljdes kl. 9 på aftonen, hvilket var ganska tidigt, jemfördt med hvad man eljest brukat. Den sjette hufvudtiteln var nu genomgången, och hade K. M:ts proposition, med obetydliga modifikationer, rönt ett rättvist erkännande. Den väntade debatten om anslaget till Kongl. Teatern hade till andra kammarens läktare i dagens plenum lockat en stor samling åhörare, deribland en mängd damer — och flera vackra damer tillika — hvilka med tydligt intresse följde den långa och rätt pikanta öfverläggningen. Den unge riksdagsmannen Liss Olof Larsson (den vackre dalkarlen — som han stundom kallas) har, såsom man från föregående riksdagar känner, tagit den Kongl. Teatern under sin särskilta vård. Så yrkade han äfven nu nedsättning i anslaget till denna anstalt, uti ett längre anförande, som åhördes med stor uppmärksamhet, derunder det då och då uppstigande löjet snart gaf rum för djupt allvar. Anförandet var, särdeles i formellt hänseende, ganska utmärkt. Argumenterna voro uppställda i en god följd; ordvänningarne voro ofta pikanta, någon gång derjemte mycket fina; allvaret genomblixtrades af humor och till sist följde en sammanställning af motbilder — den lysande teaterscenen och en utmätningsscen i en fattig bondstuga — som var nästan konstnärlig. Det är att märka, att föredraget var fritt, ehuru tydligen väl genomtänkt. Jag rekommenderar genomläsandet af det fullständiga referat utaf yttrandet, som väl kommer att lemnas af de större tidningarne, och kan ej underlåta att uttycka min beundran öfver det konstnärskap, som här ådagalades af denne bygdens son, som derjemte i sitt uppträdande förenade moraliskt mod med värdig hofsamhet. Man märkte snart, att landtmannapartiet beslutat nedsätta teateranslaget från 60,000 rdr — dit det af förra riksdagen reducerades från 75,000 rdr — till 50,000 rdr, då detta yrkande framställdes af en mängd utaf detta partis ledamöter. Herr Ridderstad häfdade, uti ett lyckligt föredrag, den dramatiska konstens värde och vigt gentemot flera föregående talare. För anslagets bibehållande talade i öfrigt med mycken värme hrr L. J. Hierta, grefve Posse, frih. Gripenstedt och hr Winkrantz, m. fl., hvaremot ytterligare emot detsamma uppträdde hrr Olsson, Jöns Pährsson m. fl. Den sednare anmärkte bland annat, att det är ett olyckligt öde med allt, som bär kunglighetens prigel, att inkomsterna aldrig räcka till. Frih. Ugglas — hvars departement saken gällde — kämpade för anslagets bibehållande, upplysande derunder, att en komitå skall tillsättas, för att pröfva Kongl. Teaterns förvaltning. — Vid den slutliga voteringen, som egde rum först närmare kl. 3, beslöt kammaren anslagets nedsättning till 50,000 rdr med 96 röster mot 76, hvilken minoritet dock är tillräcklig, att betrygga det närvarande anslaget vid den samfälta voteringen mellan kamrarne. Andra kammarens votum bör emellertid utgöra en allvarlig maning till vederbörande att ställa K. Teaterns förvaltning och ledning på en bättre fot, hvartill hör i första rummet, att teatern erhåller en chef, som förstår att åt denna institution gifva den riktning, att ett anslag till densamma blir verkligen ett anslag till den dramatiska konsten, i sannare mening, men icke till en blott , törlustelse för hufvudstadens publik, såsom man nu betecknar densamma. Rättvisan fordrar dock att erkänna, det den Kongl. Teaterns scen — såväl den lyriska som den dramatiska — efter den förra kraftyttringen från riksdagens sida, hållit sig fri från alla slippriga saker, varande derjemte, vid många tillfällen, utmärkt såväl till sceniska anordningar, som till exekutionen. .Hade jag vetat, att Ni skulle prata så länge om teatern, skulle Ni minsann fått plenum på astonen — lärer talmannen utropat, när han otålig måste anteckna oupphörligt nya talare. Men nu slapp man detta plenum, och väl var det. I dess ställe får man troligen hålla ut i morgon både på förmiddagen och aftonen.