Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1869, sida 2

nämna hans namn, åtminstone inte nu. Det är den man, vid hvars tillvaro mitt förgångna och närvarande lif är fastlänkadt; en, för hvilken jag darrar och för hvilken jag bäfvar ångestfullt; en man, som ej förtjenar ens en förkastads trogna hängifvenhet, och hvilken jag likväl, om det än skulle kosta mitt lif, vill hindra att deltaga i ett förfärligt brott. — Ni pinar mig med edra dunkla antydningar, hviskade Rosa förskräckt, i det hon fixerade Cornelia, — det kan ej vara ert allvar, att ni ställer namnet Theodor von Lehmburg i förbindelse med ett brott — Jo, mitt fullkomliga allvar, bedyrade Cornelia, och hennes ögon glänste af en hemsk glöd, — mitt allvar, så sannt en barmhertig Gud herrskar öfver oss, hvilken med huldrikt välbehag ser ned till er, och till hvilken jag ej mera vågar blicka upp. Måtte han döma mig nådigt för de qval, som hädanefter skola förfölja mig, — men jag plågar er, fortfor hon derefter mildare och medlidsamt, då hon i Rosas anletsdrag varseblef ett uttryck a dödande ångest, — jag plågar er, emedan jag blott fäller obestämda antydningar; men förlåt mig; allt går omkring : mitt hufvud, — jag vet inte hvar jag skall börja min berättelse! Å ena sidan den hotande faran för goda menniskors lycka och välgång, å andra sidan min ångest för någon, som — men anar ni ännu ingenting? Säger er goda engel ej hvarom de båda herrarne talade, då de för två dagar sedan redo förbi er trädgård och helsade er på afstånd? Nej, nej, ni kan ej ana det, och derför vill jag säga er det; härvid sänkte hon sin röst till en hviskning, — de kommo öfverens om att mörda