Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1869, sida 2

kännedom om suveränens enträgna önskan att snart få saken bilagd. Rouher å sin sida samlade de mest hårdnackade af majoriteten och midtelpartiet hos presidenten Schneider och hotade dem med sin afgång ur kabinettet, om de fortforo i sin opposition. Det säges att han t. o. m. yttrat: ,I sordren för mycket; I hafven vingat mig att böja knä för församlingen; jag kan icke finna vig vid att böja hufvudet till marken. Segris och många andra deputerade af hans färg kunde ej motstå kejsarens och statsministerns förnyade uppmaningar, och då Thiers följande dagen märkte att hans parti blifvit bearbetadt i regeringens syfte, afstod han ifrån att hålla det tillämnade talet. Deraf kan man förklara, att minoriteten öfver natten hade förlorat några och tjugo röster. Men för regeringen var detta ingalunda någon seger. Roubers auktoritet har lidit ofantligt i lagstiftande församingen, och hans motståndare i regeringen arbeta ifrigt på att framställa honom som umbärlig och öfverflödig. Som det synes, är regeringen bestämd för att spela en afgörande roll i denna intrig. Man vet der, att det var Rouher, som hos kejsaren bragte det förslag på fall, som gick ut på att låta Hausmann som minister med portfölj försvara sin sak, och nu, då Rouher var nödsakad att under en diskussion i lagstiftande församlingen kasta seineprefekten öfver bord för att rädda ett votum, är Napoleon mera än någonsin ötvertygad om, att det skulle bättre lyckats den sistnämnde att i egen person beherrska församlingen, utan att bringa sådane offer. Den i sig sjelf så vigtiga angelägenheten skall nu äfven komma för senaten, och der har Seineprefekten i sin egenskap af senator tillfälle att försvara sig så, som kejsaren önskar. Men i senaten finnes ej, som i lagstiftande församlingen, ett specifikt-rouheriskt regeringsparti och en antidynastisk opposition, utan der äro alla goda kejserliga, och skillnaden är blott, att man är mer eller mindre vänligt stämd mot , vice kejsaren. Rouhers motståndare — Maupas, Sartiges, Persigny m. fl. — skola således göra allt sitt till för att bereda Hausmann en lysande triumf. SPANIEN. Det lilla neokatholska partiet i cortes har gått in på att rösta med majoriteten, om vid rådplägningen om statsformen förslaget endast lyder på upprättandet af en monarki; hvaremot detta parti skall afhålla sig från voteringen eller motsätta sig densamma, i fall det kommer att uttryckas ,,en demokratisk monarki!. Till cortes ha c:a 25 neokatholiker blifvit valda. De kallas ,, monarquico-tradicionalistas, och af dem ha hittills icke mera än 12 infunnit sig. AMERIKA. Bland de män, hvilka man i Förenta Staterna ogerna sett skiljas från de allmänna angelägenheterna, är den förre finansministern MCulloch, hvilken förvärfvat sig obestridliga förtjenster om sin förvaltningsgren och om landets kredit. Visserligen har likväl presidenten Grant till hans efterträdare utnämnt en man, hvilken, om han kommer att sköta statens affärer, lika väl som sina egna, torde kunna ersätta företrädaren. Det gifver sig emellertid, om senaten skall uppfylla presidentens ansökan om återtagande af den lag, som skulle förhindra Stewart att ingå i det nya: kabinettet. Alexander T. Sleebart, den af presidenten utkorade finansministern, ankom som fattig irländsk gosse till Newyork utan vänner och gynnare, samt blef sin lyckas: egen smed. Han har nemligen förvärfvat sig ofantlig förmögenhet och har en storartad affärsverksamhet. Hans skarpa förstånd har bestämt Grant för detta val. Den nye utrikesministern, Elihu B. Washburne från Illinois, var sfader i huset (representanternas hus) en af de äldste medlemmarne i det. republikanska partiet, ehuruväl han hade många motståndare, och sedan flera år Grants intime vän och förtrogne. Som vi förut nämnt, är krigsministern general Shofielc en högst framstående man och alldeles icke någon embetsjägare — den ende, sor ingått trån Johnsons kabinett i det nya I inbördeskriget utmärkte han sig unde Sherman, i hvilkens berömda marsch ge nom sydstaterna han förde en division Johnson valde honom på sin tid till krigs minister, emedan senaten icke ville be kräfta något annat val. Då Grant till trädde sitt höga embete, begagnade har detta tillfälle för att utmärka de begge stora fältherrar, som så betydligt medver kat till hans seger öfver upproret. Sher man utnämndes nemligen till general-en chef (hvilket embete presidenten förut sjel innehaft), och den djerfve Sheridan til generallöjtnant. SER ——