Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1869, sida 2

värdt att tala med en fremling öppet om personer och förhållanden, med hvilka hon ej ansåg att Cornelia kunde stå i något förhällande. Men å andra sidan ville hon ej för något pris afbryta ett samtal, som ögonskenligen framkallats af den mest oegennyttiga afsigt. Uppmärksamt afvaktade hon således vidare upplysningar. — Har ni aldrig märkt, frågade Cornelia vidare, — att meningsskiljaktigheter mellan unge herr Fortis och herr von Lehmburg hotat att urarta till en allvarsam tvist? — Nej, det kan jag ej påminna mig, ty de små, genom min väninna framkallade, tvisterna hatva åter snart blifvit glömda. På sista tider har jag ej haft tillfälle att närmare observera de båda herrarnes umgänge med hvarandra. — Tänk efter, kära fröken. -Jag tänker efter, men jag måste vidhålla mitt påstående; endast helt flyktigt såg jag dem båda, då de tör några dagar sedan. redo här förbi och samtalade med hvarandra som de bästa vänner. — Således, återtog Cornelia, — har han ej sagt för mycket. — Hvem? inföll Rosa. — Herr Theodor von Lehmburg till en annan man, som, ehuru djupt sjunken, dock är en engel i jemförelse med honom, hvilken ej hyser mera känsla i sitt bröst än den hungrige vargen, som söndersliter sina anhöriga. — För Guds skull, hvad menar ni? Jag känner fruktan; edra ord äro så hemlighetsfulla. — Ni döljer en olycka för mig! äFråga inte hvem den andre mannen är, svarade Cornelia, — ty jag kan ej