Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1869, sida 2

dolde sin oro under ett gladare yttre. — Fortis har en så god karakter, ett så idelt sinne, att ett utträngande är omöjligt. Och dessutom är han högt älskad af majoren, som måste känna honom bäst af alla. — Den unge herrn skall ha en till högmod gränsande stolthet? — Det kan inte helt och hållet förnekas, urskuldade Rosa, — det vore visserligen bättre för honom, om han hade den i mindre hög grad, men hans goda hjerta utjemnar hastigt allt, som hans stolthet kan rubba. Ni vet att unga män, och isynnerhet de, som på alla häll finna sina goda egenskaper uppskattade, gerna blifva fallna för öfvermod, — jag vill till och med säga högmod; men hos herr Hainfeld märker man det knappt. Åter betraktade Cornelia forskande den unga Rosa. Det vida öfver hennes år förståndiga sätt, hvarpå den unga flickan dömde, den lugna värdigheten i hennes väsen, parad med ljuft behag, och det kärleksfulla undseende, hvarmed hon sökte försona Fortis fel, ingåfvo Cornelia både beundran och högaktning. Hon böjde sig för henne, som var minst tio år yngre, likasom för ett högre väsen, och så starkt kände hon sitt förtroende till Rosas öfverläggning och klara omdömesförmåga tillväxa, att hon likasom omedvetet hädanefter betraktade hennes åsigter och råd såsom de riktigaste och vann den lugnande öfvertygelsen, att hon ej kunde hafva vändt sig till en lämpligare person med sin angelägenhet. Rosa märkte de pröfvande blickar, hvarmed Cornelia betraktade henne, och blef orolig. Det föreföll henne nästan tadel