Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1869, sida 2

hvarandra! I morgon förmiddag klockan nio skola de träffas. med mordvapen på ett öfverenskommet ställe i skogen! — Det kan inte vara möjligt! utbrast Rosa, hvarvid hennes ansigte blef likblekt. — Arma barn, återtog Cornelia, — jag har under min lefnad gjort vida värre än att drifva ett oärligt spel med sanningen; — jag bör således ej beklaga mig, om mina ord ej tros af er. Jag var beredd derpå och sökte förbereda er på det värsta; men allt var förgätfves, och om. ni ännu betviflar min uppgift, sedan jag tagit Gud till vittne — — — Tyst! utbrast Rosa och höjde varnande sin hand: mot Cornelia, — anropa inte den allsmäktige i en sak, från hvilken han måste bortvända sitt anlete! Anropa honom ej, och fortsätt. Så otroligt det än må låta, vill jag bemöda mig att tro er, — och likväl, hur skall man kunna förklara att deras ovänliga känslor mot hvarandra plötsligt hade antagit en så förfärlig karakter? Ni misstar er kanske i edra förutsättningar, — ty om äfven Fortis med sitt uppbrusande lynne låtit hänföra sig till ett oöfverlagdt steg, så skulle herr von Lehmburg, som är så mycket äldre, helt visst hafva bibehållit sin besinning. Jag tilltror väl herr von Lehmburg ovänliga känslor, men till en sådan dårskap — nej — mer än det, — en sådan mot alla gudomliga och menskliga lagar stridande handling är han ej i stånd. — Han är i stånd dertill! Jag har hört det med mina egna öron! Men den, som ni kallar Fortis, behöfver ej nödvändigt vara uppbrusande för att lockas in