Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1869, sida 2

godhet. Nin förfärliga bekännelse var det första steget på sanningens väg för att jvinna tro för det, som jag har att upptäcka. Låt oss således lemna min person; tiden förflyter och ett beslut måste fattas, om icke förderfvet med förkrossande kraft skall träffa oskyldiga menniskor. Med dessa ord stod hon upp för att hemta en stol åt Rosa, som likväl bindrade henne deruti. Efter några fåfänga försök att förmå Cornelia att lägga sig, föreslog Rosa att de skulle sätta sig nära den numera starkt uppvärmda kakelugnen. Cornelia ingick beredvilligt på detta förslag, hvarefter hon, med kallt, hemskt lugn, åter började samtalet: — Jag hyste den önskan att först anförtro mig endast till er, men medgaf er äfven att fråga edra föräldrar till råds, emedan jag ej viile såra er barnsliga känsla. Jag föranleddes dertill af fruktan att ett tidsödande förfarande kunde användas, men i den angelägenhet jag åsyftar är den största skyndsamhet och beslutsamhet af nöden, om det inte skall bli för sent. — Min Gud, hvad är det då? Hvad åsyftar ni? utbrast Rosa ångestfullt, ty ju lugnare Cornelia talade, desto djupare var det intryck, som hennes ord utöfvade på Rosa. — På slottet bor ju en ung man, som heter Fortis Hainfeld? frågade Cornelia derefter. — Ni måste vara så god och besvara några frågor, tillade hon urskuldande, — mina meddelanden skola derigenom lättas och blifva begripligare för er. — Fortis IHainfeld, en aflägsen slägtinge till majoren. — Ni har vid er första när