Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1869, sida 2

gon del i det sätt, hvarpå särskildt hr justitiestatsministern uppträdde i Lördags i andra kammaren, då han på folkets konstitutionella rätt att genom sina ombud sig sjelft beskatta, tryckte pregeln af ogrannlagenhet och bristande konstitutionel anda, såvida riksdagen begagnade denna rätt i sin fulla juridiska utsträckning. Hr justitiestatsministern syntes vilja antaga ä ven en moralisk gräns, som skulle inskränka sjelfbeskattningsrätten till de extraordinarie statsanslagen ochj lemna de ordinarie orubbade, sålänge icke regeringen sjelf toge initiativet till deras nedsättande eller afskaffande. För vår del känna vi endast eft moraliskt rättesnöre för folkrepresentanternas handlingssätt, och det är att efter bästa insigt och med odelad hänsyn till hvad folkets bästa kräfver, utöfva sin konstifutionella rätt inom dess grundlagsenliga gränser. Hvarje af personliga konsiderationer, af undseende för monarkens tycken 0. s. v. förestafvad mäkling med denna pligt låter icke rättfärdiga sig. Å sin sids har regeringen full moralisk rätt att med den högre insigt, hon möjligen kan egs om statens bästa, begagna sina stora magtprerogativer för att neka ett riksdagen: beslut sin sanktion. Utöfva de begge s k. statsmagterna å ömse sidor denna sir rätt med stadigt och uteslutande hänsyn till det allmänna bästa, och bemöta de under debatterna hvarandra med all den aktning, hvarpå de ömsesidigt ega ansprå så kunna vi icke inse, att grannlagenheten, rätt förstådd, deraf kan blifva sårad, än mindre kunna vi inse, att den konsti tutionella andan kan annat än vinna derp