Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1869, sida 2

fel, och är man väl förkastad derför ati man begått felsteg, som man sedermera haft skäl att ångra? Ni dömer er sjel för strängt; då ni blifvit lugnare skall er dom ljuda mildare. , Hvem kan känna sig nog ren att kasta första stenen på er? Cornelia uppgaf ett kort, hemskt skratt, och i det hon strök håret undan sin panna blickade hon upp mot Rosa. — Goda engel, hviskade hon med febertorra läppar, — goda engel, uppfödd i oskuldens heliga rike. Äfven jag kunde en gång kallas så, — men det är så länge sedan att jag knappt kan minnas denna tid. O, hvad denna hågkomst är förfärlig! Ni förstår mig ej; tacka derför Gud, från hvilken jag aflägsnat mig. Hur skulle ni kunna ana hvad det vill säga att vara utstött från all gemenskap med goda menniskor och försjunken i synd? Ni anser mig felaktig, som hvarje annan menniska; ja, jag har syndat, syndat så mycket, att jag inte mera vågar hoppas förlåtelse; och åter snyftade den olyckliga krampaktigt. — Gud är kärleken, sade Rosa sakta och innerligt, sedan hon bekämpat sin oro öfver Cornelias upprörda sinnestillstånd, och hennes stämma ljöd som ett eko af hennes fromme faders röst; — Gud är kärleken, och ännu aldrig har han vändt sig ifrån den, som nalkats honom med ett betryckt hjerta. — Men hvarför talar jag om mig? återtog Cornelia lugnare, likasom hade Rosas ord ätergifvit henne fattningen; — icke för mig ber jag om ert deltagande; icke ör att väcka er medkänsla för en eländig illstod jag, att en alltför djup, förfärlig lyfta sträcker sig emellan oss för att tilåta er att behandla mig med systerlig