Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1869, sida 3

UISCCLHUC U baäudk UTVISA Oe rr män — en den konstitutionella andan måste fylla hvad sö om häri brister, och den bästa grundlag skulle H tan denna anda föga kunna uträtta. Densamma s en ade hittills äfven i vårt land gjort sig gällande. 2 conungen hade nemligen i alla vigtigare ekononiska lrägor stådse rådfört sig med representatioen. Hvad anginge riksdagens beskattningsrätt. jade densamma blifvit inskränkt derigenom, att iksdagen på ordinarie stat en gång för alla uppde t anslag, som ansetts vara nödvändiga för uppfö thällande af samhällsinstitutionerna. Tal. ville ka mellertid ingalunda dermed påstå, att ej enligt sär undlagen indragningar skulle kunna ske äfven ej vå den ordinarie staten; men saken hade såsom m Tundsats utvecklat sig af sig sjelf och blifvit rekt pekterad; så att äfven de riksdagar, som gjort el lylika indragningar, hade erkänt grundsatsens eJ iktighet. Till och med vid innevarande riksdag e lade representationen, måhända mot sin vilja, erfö vänt sagda grundsats, då densamma öfverfört an-he laget till krigshofrätten från ordinarie till extra tat och äfven på tredje hufrudtiteln verkställt en 8 iknande öfverflyttning. Vid uppkomsten af nu hy frågavarande anslag hade utan tvifvel samma anke eller att detsamma skulle i sin helhet blifva h förändradt, föresväfvat representationen, ehuru slis letsamma endast medgifvits för ett år i sender. g4 Emellertid hade det vid 1856 års riksdag blifvit Yl appfördt på ordinarie stat. Talaren omnämnde sedermera de särskilda tillfällen, då forhäjningar k anslaget skett. Detta hade egt rum sednast vid 1867 års riksdag, och talaren hemställde till kamfö marens ledamöter, af hvilka de flesta innehade j a samma fullmakter som då, huruvida sådana förAndrade förhållanden inträdt, som kunde berätusan till nedsättning i det anslag, de sagda år beviljat. i Di Reservanterna hade endast såsom skäl åberopat fc hr Jöns Pährssons motion, och i densamma hade j o blott ett skäl blifvit anfördt, nemligen nödvändig-8 heten att spara. Men äfven med erkännande, att m sparsamheten vore en pligt, funnes en ännu högre I 5; pligt, den nemligen att upprätthålla en konstitu-li tionell grundsatsn Vidare yttrade sig för bifall till utskottets hemställan hrr Ribbing, A. von Proschwitz, Bergström, i1 Kinmansson, Mannerskantz, frih. Alströmer, Petrå, ! Adlersparre, Staaff, Ridderstad och Dahm, hvilka I utom förut anförda skäl framhöllo, att man ej finge gå så långt i sparsamhet, att man vägrade medel till nödvändiga bebof; att i fråga om detta anslags behöflighet de flesta af representationens medlemmar måste, såsom sjelfva i brist af nödig sakkännedom, förlita sig på dens uppgifter, som vore ställd i spetsen för krigsförvaltningen; att den soreslagna nedsättningen vore så mycket orimligare, som i alla andra länder de största ansträngningar, just för närvarande gjordes ej blott att öka armåernas styrka, utan äfven deras stridsfärdighet; att då en my armborganisation senast förestode. borde inga rubbningar i försvarsväsendet ske förrän denna organisation kommit till stånd; att, beträfsande det statsrättsliga i frågan, grannlagenhet . borde mot regeringen iakttagas, enär deraf betingades den aktning och det förtroende statsmakterna emellan, som utgöra ett vilkor för ett konstitutionelt samhällsskick, att sådana nedsättningar som ifrågavarande möjligen kunde blifva praxis och sålunda kunna åstadkomma en osäkerhet i administrationen, som för landet kunde hatva dej menligaste följder samt slutligen att en vetenskaplig utredning utan tvifvel ledde till den tolkning at grundlagen, att representationen ej var berätt gad att göra rubbningar i de ordinarie utgifterna. Mot reservanternas förslag yttrade sig derjemte frih. Gripenstedt, hvilken anställde en jemförelse mellan de anslag, som hos oss förut, då tiderna voro kanske svårare än nu, blifvit beviljade till försvarsverket, och som tör närvarande dertill utgingo, och hvilka i det hela voro obetydliga i jemförelse med de bördor, som andra länder i och för detta ändamål underkastade sig. Det kunde visserligen icke nekas, att ekonomiskt betryck för närvarande rådde flerestädes i landet, men man finge ej skrifva detsamma uteslutande på de höga skatternas räkning, utan äfven i många fall på de enskilda samhällsmedlemmarnas oklokhet. Talaren påpekade i detta afseende, att den personella bevillningen endast utgjorde 1 procent af inkomsterna, hvarförutom konsumtionsskatterna hos oss voro mindre betungande än i andra länder, i hvilka föröfrigt mångenstädes funnos former af beskattning, som ej voro kända hos oss. På deras sida, som yrkade bifall till reservanternas förslag, yttrade sig med största utförlighet hr Björck, som med erkännande deraf, att Kgl. Maj:ts inkomstberäkningar voro grundade på verkliga förhållanden, dock ansåg den omständigheten j böra tagas i betraktande, att efter all sannolikhet ! kamrarna ej skulle bifalla regeringens förslag om hela 1567 och 1868 årens bankovinsts öfverlemnande till statsverket. Med antagande fördenskull, att endast 2 ?m millioner rdr af dessa medel komme att ingå till riksgäldskontoret, skulle således! en skilnad uppstå, motsvarande en brist i budgeten af 1, 100,O rdr -en brist, som icke kunde fyllas med de af statsrådet frih. af Ugglas omnämnda medel, hvilka, ehuru ej upptagna i statsregleringen, vore att påräkna. På det att derföre icke statens utgifter skulle öfverstiga dess inkomster fordrades ungefärligen den summa, som det här vore i fråga att indraga, och då en så stor besparing på någon annan hufvudtitel ej kunde. göras, vore nedsättningen endast att betrakta såsom en komplettering af statsregleringspropositionen. Det skulle fördenskull högeligen vara att beklaga, om regeringen i denna åtgärd såge ett misstroende från representationen. Den ifrågavarande minskningen vore föröfrigt, om man toge i beräkning de å anslaget befintliga besparinggr. ej större, än att, äfven med densamma, Kongl. Maj:t till ändamålet egde att disponera ett belopp, endast obetydligt understigande det anslag, som för vapenöfningarna vid 1556 års riksdag, då grunderna för den nuvarande armåeorganisation fastställdes, blifvit beviljadt. I fråga om de statsrättsliga förhållanden, som i sammanhang härmed blifvit berörda, redogjorde tal. för det sätt hvarpå, enligt hans uppfattning, skilnaden mellan ortinarie och extra stat uppkommit. Denna skilnad vore nemligen att härleda från borgare-och bondeståndens bemödanden att söka förebygga den goådtycklighet, hvartill, före 1840 års riksdag, reI8eringen stundom gjort sig skyldig. Genom det nya statsskickets införande hade representationen kommit i en helt annan ställning till regeringen än förut, och denna sednare borde bereda sig på, att riksdagen skulle göra gällande den rätt, hvaraf få den förr eller sednare måste komma i utöfning. Frih. Ugglas erhöll ånyo ordet och bemötte hvad föregående talare i afseende på bankovinå stens användande yttrat. Tal. ansåg sig ej ha s skäl att betvifla, det riksdagen skulle bifalla K. M:ts hemställan beträffande hela denna vinsts användande för statsverkets behof, då med densamma ej afsågs att bestrida löpande utgifter, utar att afbetala en skuld, för hvars gäldande man e kunde använda lämpligare medel än en befintlig besparing. Den af reservanterna föreslagna nedsättninger förordades vidare af his Hedengren, Jan Anders son, C. J. Bengtsson, Medin, P. Andersson, P Nilsson från Örebro, d:o från Kristianstads, d: från Malmöhus län, Rundbeck, Sv. Nilsson, Hed lund, Siljeström, Key, O. B. Olsson, Uhr, Inde betou, Bjerkander, C. ÅA. Larsson, Jöns Pärsson Hörnfelt, Liss Olof Larsson, Rosenberg, C. Svens son, Fr. Pettersson, Jon Jonasson, Häggström a-Åke Andersson, Beronius, Ol. Nilsson från Vester ni hattana län och Ola Månsson. Af skäl. som vi