Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1869, sida 3

Riksdagen. — Sammanträden den 6 Mars. ö Andra kammaren ö sammanträdde bäde föroch eftermiddagen, hvarvid tiden nästan uteslutande upptogs af Frågan om nedsättning i anslaget till indelta armens vapenöfningar. j Statsutskottet har i dess utlåtande angäende utgifterna under 4:de hufvudtiteln med aistyrkande et en af hr Jöns Pährsson väckt motion, att namnda anslag måtte för år 1870 nedsättas till 442,000 rdr, eller hälften hvarmed det för närvarande utgår, hemställt att samtliga ordinarie anslag under denna hufvudtitel måtte still oförändradt belopp utgå. — Den vidlyftiga öfverläggning, som uppstod rörande denna fråga, öppnades af grefve Posse, hvilken yrkade bifall till: en af; samtlige andra kammarens ledamöter afgifven reservation, hvari, med åberopande af ofvanberörda motion, riksdagen tillstyrkes att verkställa den föreslagna nedsättningen. Såsom skäl härför anförde tal. dels att, då enligt hans förmenande åtskilliga inkomststitiar i statsregleringspropositionen, såsom tullmedlen och bränvinsbränningsmedlen, voro för högt beräknade, inkomsterna i verkligheten komme att understiga utgifterna, dels att medel borde på allt möjligt sätt söka anskaffas till betäckande af den skuld, hvarom i denna k. proposition vore taladt, dels ock att landets betryckta ställning gjorde hvarje möjlig nedsättning nödvändig. Tasaren ansåg ifrågavarande nedsättning verkligen kunna ega rum med hänsyn dertill, att den politiska ställningen i Europa för närvarande icke gaf anledning tih några farhågor för krig. Skulle emellertid förändrade förhållanden i detta afseende inträffa eller en bättre ekonomisk ställning inträda, stode det alltid K. M. öppet att begära anslagets utgående till sitt nuvarande belopp, Följden af en nedsättning skulle endast blifva att 1870 års möten blefvo inskränkta — hvilket talaren af ofvannämnda skäl ansåg utan fara kunna ske. Statsrådet, frih. af Ugglas upptog till besvaran de de skäl ofvan anförts rörande frågans financi ella sida. Hvad först angick det påståendet att åtskilliga inkomster blifvit för högt beräknade, så hade visserligen brånvinsbränningsmedlen upptagits till högre belopp, än hvartill de under de ovanligt ogynsamma åren 1867 och 1868 uppgått, men deremot lägre än det belopp, söm desamma utgjört under något af åren 1851—1866. Enahanda var förhållandet med tullmedlen. Vidkommande den omnämnda skulden, vore densamma oberoende af statsregleringen i allmänhet, enär den uppstått genom lån till jernvägsbyggnader och dessa lån blifvit upptagna i full öfverensstämmelse med riksdagens vid flera särskilda tillfällen uttalade åsigter, att utgifterna för detta ändamål borde fördelas äfven på kommande generationer. I afseende på de uttalade farhågorna, att inkomster och utgifter icke skulle gå ihop, påpekade tal. att utom de i statsregleringspropositionen upptagna tillgångarna tillflöte riksgäldskontoret åtskilliga inkomster till följd af återbetalning utaf de åren 1567 och 1568 beviljade undsättningsmedlen, af hvilka från Norrland redan ingått betydliga belopp: vidare af inbetalning från myntverket, vinstmedel från postassuransfonden m. m. Sammanräknade beloppet af dessa tillgångar uppginge till omkring 900,000 rdr, hvadan, om man ock antoge en för hög beräkning af tulloch bränvinsbränningsmedlen, budgeter likväl skulle visa full tillgång. Tal. ansåg således: att ekonomiska skäl icke förefunnes för en ned sättning sådan den ifrågasatta. Statsrådet Abelin ville på det bestämdaste mot sätta sig denna nedsättning, förklarande han, at det af K. M:t hittills anvisade beloppet vore ound gängligen nödvändigt till upprätthållande af krigs bildningen, i hvars kurser inga godtyckliga oci planlösa rubbningar kunde ega rum. Riksdagei vore mindre i tillfälle att bedöma hvad som for drades för upprätthållandet af armsens tjenstbar het, utan vore detta bedömande enligt sakens ege natur och grundlagens anda öfverlåtet åt K. M:t Tal. påpekade, hurusom, sedan vid 1840 års riks dag ifrågavarande anslag öfverflyttats på ordinari stat, förhöjningen deri vid flera riksdagar och sed nast år 1867 egt rum, hvaraf framgick att ansla gets nödvändighet blifvit erkänt. Olämplighete att genom en nedsättning deri inskränka vapenö ningarna just nu vore så mycket påtagligare, sor handgreppen med de nya gevären måste inlär: och i sammanhang dermed en ny taktik inöfva H. exc. frih. De Geer erhöll derefter orde Den afgifna reservationen hade på talaren gjo! ett smärtsamt intryck, icke derför att han hoppat ett erkännande från representationens sida af re geringens samvetsgranna bemödanden att gå ri presentationens önskningar till mötes, men ur e annan betydelsefullare synpunkt. Enligt talarer uppfattning utgjorde den konstitutionella mona kiens sanna väsende, att bestående sambällsfo mer betryggas mot sådana förändringar, som af begge statsmakterna erkandes vara beböflig Vår grundlag uttalar sig härom beträffande såv rm 2— — pe