Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1869, sida 2

han ej önskat veta orsaken till så mång: lidanden för att derigenom kunna tröst: desto bättre, men den olyckliga, som sat der framför honom, var omgifven af el för honom ogenomtränglig slöja af hem lighetsfullhet. — Uppräta er, sade han efter en län gre tystnad och drog sin stol närmar intill Cornelia. — Svag är den tröst, son den dödlige förmår meddela er i edrå lidanden, och likväl ligger ofta en lindring deruti, att vi öppna våra betryckta hjertar för en uppriktigt deltagande vän. Fattå således förtroende, låt oss hjelpa er at bära er börda, och var öfvertygad att de sker på ett uppriktigt sätt. Vid de första ord, som kyrkoherden yttrade, spratt Cornelia hättigt till och såg sig omkring. Hon märkte att hon befann sig ensam med den välvillige, gamle herrn, och en viss beslutsamhet visade sig i hennes anletsdrag. Tillfället att meddela honom hvad som nedtryckte henne så tungt, det tillfälle, hon så ifrigt önskat sedan den föregående aftonens oroande upptäckter, låg nu framför henne. Och likväl, då hon blickade in i dessa välvilliga ögon, som så medlidsamt betraktade henne, då hon insåg att det var nödvändigt för ernåendet af hennes mål, att åtminstone till en del äfven afhölja sitt eget lif för en man, som hon visste skulle anse en så djup grad af förderf knappast möjlig, ryggade hon tillbaka från sitt förehafvande. En häftig rysning skakade hennes lemmar, och hon kunde ej utföra sin föresats. — Nej, nej, inte ännu, hviskade hon och sänkte sina ögon inför prestens klara prick. — Jag mäste semla mina tankar