Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1869, sida 2

sert arma hjerta, skola vi hänskjuta till den Allsmäktiges barmhertighet och Han skall bistå oss, ty han är en fader för enkor och faderlösa, så att er belägenhet lättas och de närmaste bekymren undanrödjas. — Ack, så våt ri är, anmärkte Rosa och aftog hatten från Cornelias hufvud, hvilket hon tillät med stum undergifvenhet. — Och så kall och genomfrusen, tillade modern sorgset. — Jag känner inte kölden, hviskade Cornelia likasom i en dröm. — Och likväl måste något göras, så att ni inte sedermera desto häftigare hemsökes af en feberfrossa, återtog prestfrun. — Er kammare är ännu sådan ni lemnade den; vi skola låta värma upp den, medan ni stannar här vid kakelugnen, så att fvktigheten och kölden inte skadar er. — Jag tackar, återtog Cornelia sakta, i det hon hopknäppte sina händer och stirrade törtviflad framför sig. Det var det enda hon förmådde yttra. Nästan medvetslöst drack hon det erbjudna, varma theet och märkte knappt, att moder och dotter aflägsnade sig för att med en pigas tillbjelp ställa det för henne bestämda rummet i ordning. Kyrkoherden stod bredvid henne och batraktade med det djupaste medlidande den beklagansvärda bild Cornelia erbjöd. Det låg visserligen något hemskt i hennes yttre, men alltid böjd för att tro det bästa om sina medmenniskor ansåg han äfven nu i sin barnafromhet, att endast bekymmer och krossande olycksslag hade kunnat så sorgligt förändra ett ursprungigen vackert ansigte. Huru gerna hade