Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1869, sida 2

följe af en oförsigtighet, som bragte hela hennes kroppstyngd på den sårade höften. Rosa kände ej genast igen den fremmande, och förskräckt öfver hennes ovanliga beteende, vek hon ett steg tillbaka. Men straxt derefter hade hon åter hemtat sig; hvad hennes öga ej förmådde urskilja, det sade henne röstens djupa klang, och i det hon vände sig mot föräldrarne, utropade hon: Min Gud, frun med barnet har återkommit! — Derefter skyndade hon fram till Cornelia och sökte uppresa henne, medan den bestörta modern lyste henne, och kyrkoherden äfven lutade sig ned öfver den olyckliga. — Vi trodde att ni och ert barn voro väl försörjda hos er slägtinge, ljöd det från prestfamiljens läppar. — Men ert tillstånd har ju försämrats, arma olyckliga! — Förbarmande! bad Cornelia, — haf medlidande med mig. — Inte för min egen skull, utan för andra och bättre menniskors skull kommer jag bit, drifven af en helig pligt. — Kommer ni för ert stackars barns skull? Hur är det med barnet? Ni har det inte med er? frågade Rosa, då Cornelia, mellan henne och fadern, vacklade fram mot kammardörren. — Det är i säkerhet, suckade Cornelia knappt hörbart, och tör första gången sedan många år flög öfver hennes vanställda drag en rodnad af blygsel, som hon erfor vid att nödgas mot sina välgörare fullfölja den en gång uttalade osanningen. — Gud ske lof, sade kyrkoherden och örde den olyckliga till en stol invid kacelugnen, — ni lefver, ert svaga barn lefrer; men hvad som töröfrige må bekymra