Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1869, sida 1

IDNINGENS BOLAGS ILKXCREÄHI.1 AA — ij det hvarje motion skall af vederbörligt utskot-be2 handlag, väl ej innebar ovilkorlig förpligtelse att -åstadkomma en utredning i hvarje fråga. Förea varande fråga berodde på representationens subjektiva uppfattning at förhållandet mellan konungen och representationen, men utskottet hade, med unfJ derkännande nf motionärens förslag, uppfattat fråw gan så, att någon framställning om nedsättning i -sauslaget till 1:sta hufvudtiteln ej heller nu borde t från riksdagen göras. Väl kunde det ej nekas; det ställningen är sådan, et besparingar böra sökas hvar som helst, men .et kunde ej vara reprcÅsentantens pligt att genom yrkande på nedsätining i nu ifrågavarande anslag leda folkets tanke dervå, satt bibehällandet af detta anslag till sitt fulla belopp egde sin grund i likgiltighet från regentens sida för folkets behof, då helt andra motiver derI för kunde finnas. Väl kunde regenten ha moraliska förbindelser i detta hänseende, men det fanns säkerligen äfven juridiska, eller duasi sådana, som I konkurrerade med de förra. Slutligen, då riksdagen ej hade rätt att å andra hufvudtitlar minska anslag, så snart de gålde personliga rättigheter, ansåg tal. på samma grund att minskning i detta anslag ej heller vore berättigad, hvarföre han yrkade bifall till utskottets hemställan. Hr Hierta ansåg verkliga behofvet af det nuvarande personliga anslaget bevisas deraf, att vid 1862 och 1565 årens riksdag tillökning deri utan ringaste opposition beviljats, men trodde att indragning i viss mån, utan att gå grannlagenheten för nära, kunde ega rum i de materiella anslagen, eller dem, som afsågo underhåll af möbler och vissa kungliga slott. IIn Hedlund fann det å ena sidan helt naturligt att folkets vid enkla seder vana representanter icke kunde göra för sig förklarligt behofvet af dessa stora anslag till 1:sta hufvudtiteln, helst vi icke hafva den asiatiska föreställningen om en monark, omgifven af yttre lyx och slaviska emblemer, hvilket aldrig varit fallet med våra regenter; men man måste å andra sidan ej förbise de utgifter, som drabba ett konungahus och äro för detsamma nödvändiga utan afseende på någon yttre prakt. Med hänsyn härtill framhöll han de anspråk, som i fråga om välgörenhet, beskyddandet af skön konst och vetenskap, uppmuntrande af nya uppfinningar m. ms ställdes på monarken och hvilka, isynnerhet beträffande välgörenheten, kunde väcka häpnad. Då anslagen till 1:sta hufvudtiteln sålunda användes till befrämjande af landets bästa andliga intressen skulle en nedsättning deri vara mindre befogad, hvaremot, om de skulle användas så, att de medförde lockelse till lyx och flärd, folkets anspråk på nedsättning blefve berättigad, och äfven den mest konungsligt sinnade stode förlamad. Grefve Posse ansåg statsutskottet ha ställt sig på fullt konstitutionel grund, 24 de följt principen att så vidt möj!igt lemna de ifrågavarande anslagen orubbade och sålunda reglera förhållandena af rätt och skyldighet mellan konung och folk, hvilken åsigt äfven blifvit af sist föregångne rikgdag gillad. Ilpad beträffade den af motionären föreslagna skrifvelsen, ansåg talaren dess aflåtande vara en vida sämre åtgärd än en indragning; i det sednare fallet handlade man åtminstone loyalt, i förra fallet ställde man frågan på en obehagligare ståndpunkt, än den nu befunne sig. Åfven denne tal. påpekade de vid 1862 och 1565 årens rikslagar beviljade tillökningarna i anslagen til! hofstaten, hvilka tillökningar icke tillämpats förrän 1567 och de följande åren, under hvilken tidrymd vi inga sådana förändrade förhållanden inträtfat, som kunde göra dem mindre behöfliga. Frib. Gripenstedt framhöll hurusom denna fråga vore beroende af förhållanden, hvilka icke borde eller kunde rubbas. Tal. påpekade i detta af ende att utgifterna i väsendtlig mån berodde på den hushållning, som en gång blifvit införd, samt svårigheten att förändra nämnda hushållning. Vä vore det möjligt att denna kunde ställas annorlunda, men att behofvet verkligen kräfde de nuvarande anslagen framgick enligt tal:s åsigt af den utredning af frågan, som vid 1862 och 1865 årens riksdag egt rum. Men vida högre än dessa ekonomiska skäl, som talade mot den ifrågasatta nedsättningen, framställde sig för tal. frågans politiska synpunkt. Väl hyste tal. den öfvertygelsen, att den i detta hänseende uttalade önskan var grundad på sparsamhetsskäl; men motiven kunde vara andra och en sådan tolining borde undvikes Äfven hr Mannerskantz framhöll frågans politiska betydenhet. Konungamaktens anseende borde okränkt upprätthållas, men dertill fordrades, ati man ej jemi ifrågasatte nedsättning i anslagen till densamma, utan bibehölle dem orubbade. I många andra konstitutionella länder vore denna gruudsats intagen i deras resp. grundlagar, och illa vore att så ej skett i vår. De, som, oaktadt de insågo denna brist, likväl gåfvo denna grundlag sitt bifall, trodde att det vid friheten vana svenska folket skulle veta att med förstånd och klokhet begagna sin frihet, så att det ej under en regents lifstid i någon form nedsatte något anslag, som en gång blifvit honom beviljadt. Den föreslagna skrifvelsen åter innebure ingen känsla af den aktning man vore skyldig regenten, och denna sistnämuda åsigt uttrycktes äfven, om ock i andra ordalag, af de öfrige talarne å denna sida. Hr C. Å. Larsson bad särskildt hr Jöns Pährsson afstå från alla förhoppningar om nedsättning å denna hufvudtitel och deri följa talarens exempel, ty vid 1859—60 årens riksdag påyrkade äfven han en dylik nedsättning, men lyckades icke ens i bondeståndet att vinna flera derför, än att 47 stodo mot 47, och då den förseglade sedeln fälde utslaget till förmån för en nedsättning, reserverade sig flere än 47. För aflåtande af den föreslagna skrifvelsen yttrade sig hrr Östman, Jonas Jonasson från Rolmar län, Liss Olof Larsson, Olof Nilsson från Vesterbottens län och P. Nilsson från Kristianstads län. Efter slatad diskussion framställde talmannen proposition, om anslagen skulle bibehållas oförändrade för denna gång, hvilken proposition bifölls utan votering, men i fråga om den föreslagna skrifvelen måste omröstning anställas, som utföll så, att den förkastades med 126 röster mot 50, som röstade för åensamma Andra hufvudtiteln.