hofrätterna, kvilkas ledamöter saknade de för dyJika måls afdömande erforderliga tekniska) insigter. Derjemte framhöll denne talare den omständigheten, att undantagsdomstolar funnos icke blott för militärer, utan äfven för många andra, t. ex prester, som dömdes för tjenstefel af konsistorier Statsråder, som dömdes af riksrätten, underdomare hvilkas tjenstefel utgjorde föremål för hofrätts pröfning 0. s. v. På dessa och andra skäl yrkade hr Bergström bifall till utskottets förslag. IIr Hierta förklarade, att i krigsdomstolar de vivila ledamöterna alltid öfverröstades af de militära. Det vore rigtigast att, i mål mellan civila och militära personer, de förras rätt pröfvades a civil domstol. Detta gaf statsrådet Berg anledning till der Törklaring, det han, som äfven haft tillfälle följa krigshofrättens verksamhet, funnit alldeles motsatsen till hvad hr Hierta uppgifvit, enär de civila och militära ledamöterna nästan alltid varit al samma mening. Nya militär-lagen afsåge för öfrigt just att bevara civilpersonens rätt att få sin talan pröfvad af civil domstol. För öfrigt fästade statsrådet Berg uppmärksamhet derpå, att krigsnofrätten vore icke blott öfver-instans, utan i frågor, som rörde befälet, äfven första instans. Dessutom anmärkte talaren, det den ifrågaställda åtgärden att förstärka civil-bofrätterna med militära ledamöter erfordrade en omarbetning af gällande villag. Han yrkade således bifall till utskottets Törslag. Samma yrkande framställdes äfven af hrr Carl Trarsson och Kinma sson. Hr Hedlund trodde, att de civila hofrätternas ledamöter ingalunda saknade förmåga att kunna sätta sig in i de militära författningarna och att döma äfven i sådana mål, som förutsatte insigt i dessa författningar. IIvad beträffade den omständigheten, att krigshofrätten vore icke blott öfverinstans, utan i vissa fall äfven första instans, föreställde talaren sig, att inga oöfvervinnerliga svårigheter skulle uppresa sig emot att bilda en annan första instans äfven för sådana mål, som anringo förbrytelser af befäl. För öfrigt ville hr iledlund fästa uppmärksamheten derpå, att militärdomstolarnas ursprungliga uppkomst berodde på den gamla föreställningen, att militärer, likasom adelsmän, borde dömas endast af sina likar. en fördom, hvilken icke vore öfverensstämmande med nutidens föreställningsstätt. Såsom ett stöd för sin åsigt, att special-domstolar i allmänhet oro förkastliga, uppläste talaren ett anförande af Richert angående handelsdomstolar. Då emellertid ett bifall till utskottets betänkande icke innebure något omöjliggörande för framtiden af de militära domstolarnas afskaffande, ansåg hr Hedlund detta betänkande nu böra bifallas. IIr Åstrand instämde med de talare, som förRarat sig anse krigshofrätten i en framtid böra indragas, och för att underlätta en dylik framtida åtgärd, yrkade han att betänkandet måtte till utskottet äterremiteras, på det att utskottet måtte komma i tillfälle föreslå den bestämmelsen i afseende på krigshofrätten, att embetsoch tjenstemän vid densamma hädanefter skulle tillsättas endast på förordnande. Sedan br Jöns Pährsson ännu en gång yttrat sig och hr J. Ericsson förklarat sig anse en opirionsyttring i frågan böra till gynnsammare tillfölle uppskjutas, uppträdde justiticstatsministern frih. De Geer, som inledde sitt anförande dermed, att, då alla voro ense om att anse högsta domstolen fortfarande böra vara högsta instans i militär nålet, så borde man äfven tillmäta högsta domstolens åsigt i saken stor auktoritet, och ville h. exc. i sådant afseende nämna, att högsta domstolen förklarat sig hellre önska, att sådana mål utreddes af krigshofrätt än af civila hofrätter. Visserligen hade de talare, som yrkat krigshofrättens indragning, förutsatt att de andra hofrätterna täkulle vid handläggningen af militärmål förstärkas med militära ledamöter, hvarigenom en på sakkännedom grundad utredning skulle kunna vinnas; men h. exc. tillät sig fästa uppmärksamheten derpå, att äfven i sådant fall komme de militära målen ju att afdömas af särskilda slags domstolar. Dessutom, om de militära målen fördelades på de tre civila hofrätterna och der komme att lottas än på en, än på en annan division, så kunde det hända, att en hofrättsledamot under hela sin tjenstgöringstid finge på sin lott endast ett eller några få dylika mål, för hvilkas skull han då nödgades studera sig in i det vidlyftiga militära författningsväsendet och derpå spilla en tid, som af honom bättre kunna användas. Den nuvarande krigslagstiftuingen utginge ingaIunda från det antagandet, att en militär borde dömas af ,sina likar, utan helt enkelt från den förutsättningen, att ett mål borde behandlas af dem, som deruti egde erforderlig sakkunskap. Det vore icke heller så lätt, som en talare föreställt g, att bilda en annan första instans för mål örande befälet. Förslaget härom hade varit å bane, men det hade visat sig att derigenom alltför stora kostnader och komplikationer sku!le uppkomma. Hvad Richerts åsigter i denna sak angingo, så hade han i lagberedningen uppdragit alldeses samma gränser för krigslag och krigsdomstolar, som i den nya militärlagen blifvit bestämda. Denra lag ginge också i den af kammaren önskade riktningen, och h. exe. trodde för sin del, att man snart skulle komma ännu längre i samma riktig, men att nu ind äga krigshofrätten vore icke klokt och nyttigt. ln af de brister, man förut ansett vidlåda krigssofrättens organisation, var den, att de militära ledamöterna varit tillsatta endast på förordnande och således på rörligare fot, tin som vore med domarekallet förenligt. Man bade derför nu undanröjt detta missförhållande, och då vore det vä! ieke skäl, att vidtaga en motsatt åtgärd i afseende på de civila tjenstemännen i samma domstol genom att ställa dem på förordande. Såsom exempel på hvru svåra mål kunna i krigshofrätten förekomma, anförde talaren det ongående korvetten Orädds strandning. II. exc. ville icke motsätta sig en skrifvelses aflåtande, men förklarade, att hans åsigter derigenom icke skulle undergå någon förändring. Efter det hr Björck försvarat statsutskottet emot de gjorda anmärkningarne och förklarat sig anse det vara hvarken klokt eller rätt att nu drifra saen längre, än statsutskottet gjordt, blef utskottets betänkande i denna punkt godkändt. Öfriga punkter af statsutskottets betänkande angående 2:dra hufvudtiteln blofvo af kammaren godkönda, efter en högst obetydlig diskussion. (Forts.)