Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1869, sida 3

Med listadt afseende på den högst ringa utsyning, som tillåtes på kronans skogar i de norra länen, kan man säga, att samma slags hushållning ännu fortfar, och vi fråga: huru länge skall den få fortfara? Böra icke de millioner träd, som nu befinnas fullt mogna, skyndsamligen tillgodogöras, heldre än att de, utan allmänt eller enskildt gagn, gå förlorade? Hvarför spara på det, som genom dylik sparsamhet icke kommer någon till nytta? Hvarföre jaga upp auktionspriserna på en vara, som man icke kan hålla på, emedan den förskämmes? Bättre vore väl då att staten, tilldess täflan sätter pris på timret, lemnade sitt öfverflöd af mogna träd för intet, till beredande af arbetstillfällen åt en hungrande allmoge och indirekt fördel åt sig sjelf, genom industriens uppmuntrande. Eller är det bättre, att ingen får gagn af dessa rikedomar? Skall man vara belåten med sådana kraftyttringar som att kronan, för att bereda arbetsförtjenst åt norrländningarne, tillåter fri afhämtning af vindfällen, som legat på marken mera än ett år. Må hushållningssällskapen noga pröfva hvarthän ett intrång på eganderätten skall leda innan de jakande besvara landtbruksakademiens spörjsmål.