Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1869, sida 3

Arkel Adber(rents. Oi — — — Om Skogsvård. På landtbruksakademiens uppfordran sysselsätta sig hushållningssällskapen med besvarande af frågan, huruvida lagstiftningen bör ingripa i den enskildes skogshushållning eller icke. Man klagar, och detta med mycket skäl, öfver skogarnes vanvård; man frågar sig: hvarthän skall misshushållningen slutligen leda? och man svarar sig sjelf: Jo! till landets obeboelighet, ty huru skola vi berga oss utan bränsle; här, om någonstädes, måste lagen mellankomma och skaffa icke blott bot utan bättring. Äfven vi ha till oss ställt samma fråga och svaret har blifvit: misshushållningen skall, vid hotande brist, leda till produktion och dereiier till sparsamhet och bättre vård om skogen. Skillnaden i värdet af de tvenne olikartade svaren, beteckna vi sålunda, att uti flera delar af landet har man redan producerat ganska mycket skog, men ännu har ingen landets del blifvit obeboelig genom skogsbrist, ehuru denna skräckbild har hundraåriga aror. Vi hafva uti en föregående uppsats anfört auktoritet för påståendet, att försöket att genom lagstiftningen ingripa i den enskilda hushållningen hade i alla tider misslyckats, och det finnes intet argument som påkallar lagstiftarens mellankomst i högre grad vid skogsbruket än vid landtbruket, hvilket tyvärr också företer många exempel af vanvård och misshushållning och hvilket torde vara af minst lika mycken betydenhet för landet som skogsbruket. Kan ej hågen för den ena som för den andra rörelsen lifvas af det egna intresset, af goda föredömen och af fosterlandskänslan, då är fara värdt att den ytterligare slappas genom tvångsåtgärder — oden hund, som måste drifvas till skogen, jagar illa. ö Men låtom oss efterse, hvilka konseqvenser skulle framstå af ett beslut att ställa den enskilda skogshushållningen under lagen. Man måste först och främst uppställa en allmän princip för god hushållning; men deita är ju uppenbarligen en omöjlighet då skogarnes olika belägenhet och orternas särskilda behof dervid äro så afgörande fakta, att en klok hushållning på ena stället manar, t. ex. för kolningscirkulation, att totalt nedhugga skogen, och på det andra till utgallring af endast bjelkträd. Till god hushållning hör äfven att i tid, innan virket går till försämring, skrida till afverkning. Skall äfven dylik påbjudas och skogsegaren genom lagens bud åläggas afverkning? Antag, att man kommer till rätta med begreppet laga skogshushållning, hvilka skola tillse, att lagen tillämpas och hvilka skola aflöna dessa lagens väktare och handhafvare? På den sednare frågan svaras antagligen, att sådant skall ske af skogsegarne, hvilka komma i åtnjutande af de stora fördelarne af att stillas under det allmännas förmynderökap; men hvarest taga personer qvalificerade att öfvervaka och leda den serskilda skogshushållningen? Månne från skogsoch Jägeristaten? Denna stat har dock i skogsproduktion åstadkommit ganska litet i och för sig och ej något att jemtöra med hvad som de skånska egendomarne Widtsköfle, Börrringe, Näsbyholm, Söfdeberg, Snogeholm, Christinehof, Tosterup, Wrams Gunnarstorp m. fl. kunna uppvisa, och likväl skulle man genom allmänna lagens mellankomst vilja ställa dessa väl skötta skogar under en förvaltning långt underlägsen den som de nu ega! Ett utdrag af brochyren , Några upplysningar rörande den Norrländska skogshushållningen och trävarurörelsen sid. 31, belyser huru kronans skogar i norra delen af landet användas och hvilken fördel man har att vänta, om ett sådant föredöme blefve regel: Det torde vara kändt, att vi fingo vänta 45 år på vår nya skogslag. År 1820 utkom nemligen förbud emot kronoskogarnes vidare upplåtelse till begagnande at sågverken, och om man undantager de obetydliga utsyningar af skogsalster, som medgifvits åt nybyggarne och åt några få sedan äldre tider priviligierade sågverk, så hafva våra präktiga kronoskogar, sträckande sig öfver ofantliga ytor, från 1820 intill 1865 stått till förruttnelse, der de icke blifvit afhrända genom skogseldar, hvilka ingen menniska haft fördel af att släcka vid deras första uppkomst, och hvilka menniskomakt icke kunnat hejda, då de fått fart. Den, som banat sig väg genom Norrlands kronoskogar, öfver hopade lager af nedsallna, förruttnade träd, mir —y0f iZtEmzm —l ——d————— —