Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1869, sida 2

dom vill jag vara ädelmodig och glömma din dåraktiga anmärkning, ty annars kunde det hända att jag måste bestraffa dig, äfven med fara att du klagade för min herr onkel. — Bravo, inföll Magnus åter, och i öfvermåttet af sin glädje slog han knytnäfven i bordet, så att den sofvande bondqvinnan spratt till och bönderna åter helt flyktigt vände blickarne mot honom. — Stilla, kusin, stilla, varnade Theodor och kastade en spejande blick omkring sig, — det bästa kommer nu. — Fortis hade låtit mig tala ut, men då jag hade slutat, trodde jag att han skulle förlora förståndet, med ett sådant uttryck voro hans ögon riktade på mig. — Herr von Lebmburg! utropade han, — de år, genom hvilka ni torde göra anspråk på den äldres rätt gent emot mig, ligga bakom oss, — det åsyftade väl att jag som vanligt hade tilltalat honom med ordet ,,du, medan han begagnade ordet ,,ni — endast ert slägtförhållande till herr majoren afhåller mig från att bevisa er, att gossen har blifvit en man, samt att behandla er som ni förtjenar, nemligen som en rå menniska, hvilken endast fruktan för kroppslig tillrättavisning förmår hålla inom skrankorna! Jag säger dig, kusin, det var en fröjd att se den enfaldige pojken, hur han steg för steg lät uppigga sig till den krigiska sinneestämningen. Han erinrade lifligt om en nykläckt student, som söker skaffa sig en skråma på fäktsalen, för att sedermera kunna skryta med sina hjeltedater. Hans förolämpande svar väntade jag mig, och för att reta honom ännu mera