Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1869, sida 2

ge vika, och då hon en gång har uttalat sin vilja, så kan inte san sjelf rå på henne; hon är egensinnig som en kollrig häst. — I ditt ställe skulle jag för längesen ha skickat henne för fan i våld; hennes behag kunna väl inte längre fängsla dig. — Du säger så du, kusin, anmärkte Magnus tankfullt och vred sin mustasch, — Gud vet att jag gerna ville bli af med henne, men hon Uar något, som alltid hejdar mig, då jag ämnar göra mig qvitt henne. — Du menar väl ögonen, den sista återstoden af hennes ungdomsbehag? återtog Theodor hånleende. — Fan ta alla ögon i verlden, svarade Magnus retad, — dylika svagheter är jag för längesedan qvitt. Nej, hvad som föranleder mig att ännu behålla henne hos mig, är den öfvertygelsen att hon skulle kasta sig i sjön, om jag gaf henne respass. Dessutom är det äfven, så löjligt det än kan låta, en slags tröst för mig att veta, att jag haren menniska, på hvars trohet jag under alla omständigheter kan lita. Ja, hon är en besynnerlig menniska; jag tror att hon heldre skulle dö än tilllåta att något ondt drabbade mig, och jag vet att under dåliga tider har hon ofta hungrat för att skaffa mig en varm middag. Dessutom skaffar hon pengar, då jag har uppgifvit allt hopp derom; hon tvekar inte att för min skull pantsätta sina nödvändigaste kläder; något sådant måtte nu åter ha försiggått, ty under de sista dagarne har hon undfägnat mig så yppigt som en pascha. — Hör på, kusin, du har sjunkit bra