Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1869, sida 2

Göteborg den 3 Mars. Den ömtåligaste punkten i 1 hela armeorganisationsförslaget är den som rör kostnaderna. På sätt och vis reserverar sig hr krigsministern emot det anspråket, som de skattdragande skulle kunna vara nog djerfva att uppställa, att till följe af försvarsväsendets ordnande icke blifva ännu hårdare betungade än hvad de redan äro. Han uttalar nemligen den öfvertygelsen, att ett fäderneslandets sjelfständighet betryggande försvar icke kan vinnas utan de ökade kostnader som ifrågastälts. IIan har ej heller, heter det vidare, uppfattat sitt åliggande vara, att med åsidosättande af försvarets egentliga ändamål, framför allt afse lindring i dermed förenade kostnader. Vi vilja visst icke ifrågasätta, att hr krigsministern handlat efter bästa förstånd och öfvertygelse, men, med det amplaste erkännande häraf, våga vi likväl påstå, att den gyllene regel, som II. M:t konungen sjelf från tronen en gång uttalat, att all möjlig sparsamhet bör iakttagas, kunnat i förslaget mera uppmärksammats, utan att man derför behöft, ej ens ur militäristisk synpunkt, åsidosätta försvarets egentliga ändamål. För att med fakta styrka detta påstående, vilja vi först, i fråga om det föreslagna halfsoldsbefälet, hemställa huruvida denna anordning, såsom dermed blifvit stäldt, kan lända till någon besparing. Det bar gjorts beroende af frivillig anmälan, huruvida något hpalfsoldsbefäl skall komma till stånd. I fall sådana anmälningar icke ingå till det antal, som beräknats, måste ju följden blifva, att befälsbristen måste fyllas med fast aflönade officerare. Häraf töljer åter en tillökning i utgifter i stället för den törespeglade besparingen. Då den nya organisationsplanen kräfver flera hundra officerare utöfver det nu befintliga antalet, utan att derföre tjenstg ringen emellan öfningarne särdeles i5. så hade den tanken bort lega nära till hands, att indela hela officerskåren i tvenne parallela klasser, första klassen ständigt tjenstgörande eller åtminstone ständigt disponibla och andra klassen emellan mötena ständigt permitterade, en anordning, hvarigenom en icke så obetydlig besparing skulle hafva vunnits. Samma anordning kunde, med en liknande fördel, hafva vidtagits med underofficerskären, så vida man icke föredragit, att, i likhet med den hos en mängd militärer rådande åsigten, indraga hela denna underbefälsklass, ersättande den dels med subalterner, men till större delen med korporaler.