Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1869, sida 2

— För att slåss med honom? frågade Magnus lurande. — Vi ha kommit öfverens om pistoler, svarade Theodor vårdslöst. Öfver Magnus ansigte flög en skugga af allvarlig eftertanke; men i nästa ögonblick glänste det af triumf, och i det han fattade Theodors hand, tryckte han den varmt. — Början är gjord, sade han med ett vidrigt leende, — måtte ändan kröna verket; men berätta, hur lyckades det med pojken? — Lättare än jag trodde. Utan någon bestämd plan töreslog jag honom att tölja mig en bit, sedan jag hade tagit afsked af gubben och Gabriele. Emedan han synbarligen trodde, att jag önskade ett enskildt samtal med honom, gick han beredvilligt in på mitt förslag, och i all vänskap redo vi ut från gården. Jag började genast samtalet och frågade, med den likgiltigaste min i verlden, om man kunde gratulera till hans förlofning med Gabriele, hvarvid jag noga observerade hans ansigte. Han kunde svara hvad han ville, det egentiga svaret hoppades jag kunna läsa i hans minspel. Vid min oväntade fråga spratt slyngeln till, — det säkraste bevis på att Gabriele j. skämtat med mig; men i nästa ögonblick rusade blodet upp mot hans tinninsar, och i hans ansigte stod skrifvet huru behagligt det föreföll honom att jag kände nans hemlighet. Sedan han en stund bliccat förlägen mellan öronen på sin häst, ;nde han sig plötsligt till mig och derster skrattade han — naturligtvis låtsadt — så högt och hånfullt, att en mindre karp observatör kunde ha blifvit narrad lerigenom.