Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1869, sida 2

och hvem erkänner ej att så är? — så kan ej något skäl finnas att rubba densamma. — Det är nu hr Liljencrantz och K. M:ts regering, som räckt hvarandra handen för att beröfva K. M:t dispositionsrätten öfver fonden (skratt). K. M:ts proposition i frågan är verkligen ej egnad att klargöra maktställningen mellan statsmakterna. Den beledsagas at intet annat metiv än att det vore ,med god ordning öfverensstämmande att nu föreslå, hvad man för ett år sedan på det bestämdaste motsatte sig. Som bekant gjorde regeringen denna fråga till en kabinettsfråga vid förra riksdagen. Nio månader derefter var den förevarande propositionen undertecknad, hvilket visade att regeringen då alldeles ändrat åsigt. Kunde detta kallas ,.god ordning? Om ej annat, visade dock skenet, att regeringen vid förra riksdagen ej fullt stadgat sitt beslut, ehuru hon med det kraftigaste medel sökte att uppehålla detsamma. Samma sken kunde äfven komma landet att tro, att regeringen ej menade så allvarsamt med dylika kraftåtgärder. Redan skenet af inkonseqvens verkar på samma sätt som sanning. Talaren trodde det i alla fall ej vara skäl att bifalla hr Ericsons förslag, ty ehuru man sett att regeringen ej strängt håller på sina åsigter, kunde det likväl förutsättas att hon ej skulle vilja efterskänka hela fonden, fast hon nu tillbjudit riksdagen en del deraf, nemligen det årliga anslaget. Han yrkade derföre på bifall till utskottets betänkande. Hr Björck ville ej söka förklara motiverna för regeringens handlingssätt, men ansåg det konstitutionelt och statsekonomiskt riktigt, emedan hon dermed erkänt den rätta grunden för statsmedlens förvaltning. Kunde visst vara möjligt, att reservanternas förslag ej är det bästa för lösningen af denna fråga, men tal. såg deri ej någon af de faror, man talat om, hvarför han understödde detsamma. Statsrådet Berg ville upptaga till besvarande de anmärkningar, som blifvit gjorda mot regeringen, då justitiestatsministern ej var närvarande, vtan uppehöll sig i första kammaren, der samma fråga samtidigt diskuterades. Tal. ville först återkalla i minnet hvad som rörande denna fråga förekom i andra kammaren vid förra riksdagen. (Han uppläste frih. De Geers bekanta förklaring, hvarigenom hr Nils Larssons motion då afslogs.) Frågan om handelsoch sjöfartsfonden — så ungefär fortsatte hr Berg, med hvars utmärkta förmåga som talare kammaren ej förut gjort bekantskap — var då en helt annan än nu. Nu gäller det ej annat än en öfverflyttning af liqviderna eller att gifva eu annan form för aftalet om anslaget. Nu är följaktligen ej fråga om någon minskning af K. M:ts makt, såsom det var vid förra riksdagen, ty dispositionsrätten öfver sjelfva fonden har ej ifrågasatts, att K. M:t velat afsäga sig. Det är reservanterna som föreslagit detta, de vilja så småningom beröfva K. M:t denna dispositionsrätt och såmedelst en vacker dag låta K. M:t stå med sina förbindelser, hvilka på grund af denna fond blifvit ingångna, utan medel att fullgöra de ingångna förbindelserna. Tal. hade tillrådt K. M:t att taga det steg, som nu blifvit klandradt, men han skulle ställt sig på alldeles samma punkt som regeringen vid förra riksdagen, derest det blifvit fråga om dispositionsrätten. I följd häraf uttryckte tal. slutligen den önskan, att kammaren måtte bifalla utskottets tillstyrkande till K. M:ts proposition. Hr Key bade förnummit att så många i följd af reservanternas förslag sett spöken på ljusa dagen, att han ej förvånade sig öfver, att sådana äfven syntes i andra kammaren nu så sent på qvällen. Var fonden tillkommen genom ett kontrakt emellan statsmakterna, så var det tal. bestämda åsigt, att regeringen med sin proposition nu uppsagt detta kontrakt. Sedan tal. sökt att genom en närmare bevisning gifva stöd åt riktigheten af denna sin uppfattning, företog han sig att tolka grundlagens mening angående befogenhet för den ena statsmakten att utan den andras hörande indraga ordinarie anslag. Han citerade i detta afseende åtskilliga författare och uppläste några beslut som förra riksdagen fattat samt kom slutligen till det resultat, som han ansåg obestridligt, att riksdagen är i sin goda rätt, om den anser nödigt att indraga ett eller annat af dylika anslag. Han yrkade bitall till reservanternas förslag, hvars antagande äfven förordades af hr Nils Larson i Tullus. Hr Rundbäck delade i afseende på frågan i sin helhet reservanternas åsigter, men hade i afseende på ett anslag, som af handelsoch sjöfartsfonden med 18.500 rår årligen utgått till Känsö karantänsinrättning, starka funderingar, huruvida dessa penningar blifvit väl använda. Ref. kunde genom sorlet i salen ej uppfatta de skäl, hvarpå tal. stödde eitt tvifvel i detta fall, men förmodar, att tal. sjelf ej tillfullo kunde öfvertyga sig om nämnda karantänsinrättnings behöflighet, efter som han yrkade återremiss af den punkt, hvari anslaget till densamma bestämmes. IIr Per Nilsson i Espö hade inom utskottet talat och röstat för Kyl. M:ts förslag och ville göra det äfven nu. Han ansåg det ej vara anständigt af andra kammaren, att nu sätta sig på tvären och visa sig oförnöjd, när regeringen gått den så långt till mötes och hvarför han var regeringen tacksam. Hr Posse, som under förra riksdagen vid behandling af denna fråga stått bland de besegrade, var äfven tacksam för regeringens tillmötesgående, och han skulle varit det ännu mer, om han kunnat gilla äfven motiverna derför. Så var dock ej händelsen. En af regeringens ledamöter hade nyss yttrat, att K. M:t möjligen skulle kommit att stå med ingångna förbindelser utan medel att fullgöra dem. Tal. var öfvertygad, att K. M:t ej hade något skäl till fruktan att svenska folkets representanter skulle försätta landets regering i en sådan ställning. Vår historia bevisade otillbörligheten af en sådan farhåga. Saken är den, att regeringen ej hyser fullt förtroende till representationen, af hvad skäl visste den bäst sjelf. Skulle misstroende mot regeringen uppstå hos riksdagen, så har den så många andra anslag genom hvilkas indragande den kan visa detta, att regeringen blefve omöjlig utan att man behöfde tillgripa handelsoch sjöfartsfonden, hvilken ej bör ega så stor betydelse, om man får tro hvad en regeringsledamot under förra riksdagen påstod, nemligen att dispositionsrätten öfver fonden vore en fiction, om anslaget till densamma borttoges. Reservanterna hade ingalunda velat bryta ett ingånget aftal, de hade underställt K. M:t sin mening och sålunda handlat fullt lojalt. Löses emellertid frågan ej nu, så hoppades tal. att regeringen med vanlig beskedlighet och välvilja för nästa riksdag framlägAmmnmnnnnnn