Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1869, sida 2

— Jag har varit der för första gången sedan — du vet ju, — men kände mig der så illa till mods, att jag inte kunde stanna qvar i två dygn. — Hvad tusan; du brukar annars inte vara så blödsint, utbrast Magnus förvånad, — man vet väl inte af vårt besök? Reiber är inte att lita på, och ännu mindre den oförskämde skogvaktaren. — Nej, det fruktar jag icke; Reiber vet alltför väl att ett oförsigtigt ord af honom genast kan föranleda hans afskedande, medan Herzbusch blindt tror på den saga jag lurade i honom. — En god idå af dig! inföll Magnus leende. — Åtminstone en lycklig, fortfor Theodor sjelfbelåtet, — men hör vidare; jag har verkligen ingen lust till att skämta. Härvid fattade båda åter sina glas, och sedan de tagit en djup klunk, började Theodor åter: — Jag säger dig att jag kände mig högst nedstämd i onkels sällskap, ehuru han ingalunda var ovänlig emot mig, utan emedan han stundom betraktade mig med en så märkvärdigt sorgsen och tillika så forskande blick, som ville han läsa i mitt inre, så att jag slutligen nödgades undvika hans ögon. — Han var kanske sentimentalt stämd genom tanken på sin förestående död, inföll Magnus med en axelryckning. — Så tänkte äfven jag, men jag kunde ej besegra min förlägenhet. För att inte stå der som en arm syndare, föredrog jag att afkorta mitt besök. — Om jag förstod dig rätt, så har du likväl nått ditt syftemål?