Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1869, sida 2

XIV. Den bekämpade misstankan. Majoren, jemte sin bedagade anförvandt och de båda unga, hade återkommit från sin resa i den gladaste sinnesstämning, och dagarne förflöto på vanligt sätt på godset. De tre ungdomsvännerna sammanträffade än på prestgården, än på slottet; det skämtades och skrattades, man tvistade och slöt åter evig fred, korteligen, det var ett lif, rikt på olika känslor, rikt på de behag, som den enas sällskap förskaffade den andre. Till och med meningsskiljaktigheterna, framkallade genom Fortis högtsväfvande väsen och Gabrieles lättretlighet, hvilka stundom hotade att åstadkomma en ohjelplig brytning, men dock alltid i rättan tid utjemnades af den förståndiga Rosa, måtte haft sina behag, emedan de ofta förnyades, oaktadt de heligaste löften. Blott i ett hänseende — naturligtvis ned undantag af deras djupa vördnad för le goda gamla, — herrskade alltjemt en källspord öfverensstämmelse, nemligen i Ult, som rörde vården om den ännu alltemt i prestgården qvarvarande, olyckliga remlingen och hennes svaga barn. På morgonen den tredje dagen efter sin mkomst hade Cornelia icke stigit upp, ch under de sex följande dagarne ej lemdat sin säng. Besynnerligt nog hade hon med oförlarlig envishet tillbakavisat hvarje erbjulen läkarehjelp. Hon föregaf, att hon led ndast af en förfärlig kraftlöshet, en följd f de svåra själsstrider, hon utstått under