Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1869, sida 2

tagaren i hennes sista förbrytelse. Hon ryste och var nära att falla. — Det blir svårt för er, sade den deltagande kyrkoherden, som varseblef rörelsen och antydde den falskt, — ännu är det tid att träffa andra åtgärder; stanna qvar ännu ett par dagar, ni är åter hjertligt välkommen i mitt hus. Åter skakade en häftig darrning Cornelias gestalt. Det var som hade kyrkoherdens menniskovänliga ord trängt ända till djupet af hennes själ. Men derefter uppreste hon sig, och hennes ögon glödde af en döende eld. — Jag vill bort, jag måste bort, svarade hon med fast röst, — jag skall bli lugnare derborta, då jag inte mer pinas af den tanken att alltjemt öfverhopas af nya välgerningar, hvilka jag så litet förtjenar och aldrig i mitt lif kan vedergälla. — Tala inte så, kära barn, svarade kyrkoherden, mildt förebrående, — det nödtorftiga uppfyllandet af oss ålagda, heliga pligter, bör ej vara orsaken till er hastiga afresa. Vi äro ju alla hänvisade ill att emottaga välgerningar, hvilka vi ) förtjena. Eller finns det någon, som can uppträda och säga: Jag förtjenar ärmen och ljuset, som utsträla så herrigt från den uppgående solen och så välörande inverkar på naturen och hennes kapade varelser? Vi emottaga de af Gud ss bjudna välgerningarne utan någon känla af blygsel eller obehag. Skulle vi då täna annorlunda mot våra medmenniskor? — Jag måste bort, jag kan inte dröja ingre, hviskade Cornelia likasom gisslad f asgrundens furier; och kärleksfullt unerstödd af kyrkoherden steg hon upp i ågnen. (Forts.)